Försvarsminister Peter Hultqvist ville vara glasklart tydlig. "Sverige har en militär alliansfrihet och vi fattar våra egna beslut", deklarerade han under fredagsmorgonen i statsradion. Att detta är regeringens oomkullrunkeligt blågula linje ska ingen tvivla på. I synnerhet inte Hultqvists ryske kollega Sergej Sjojgu.
Det var nämligen han som fick Hultqvist att gå igång. I ett uttalande som spridits via den Moskvabaserade nyhetsbyrån Interfax hävdade Sergej Sjojgu, som förutom att vara Putins försvarsminister även är dekorerad armégeneral, att Nato disponerar över såväl luftrummet som territorialvattnet i både Sverige och Finland. "En felaktig beskrivning", genmälde Hultqvist irriterat.
Sergej Sjojgu hade regerat över en avsiktsförklaring mellan USA, Sverige och Finland om fördjupat försvarssamarbete, men fått allt om bakfoten. Obegränsat tillträde för Natostridskrafter till vårt territorium är bara hjärnspöken, falsk propaganda. Det behövs särskilt tillstånd. Så löd Peter Hultqvist budskap.
Visst är det sant som han säger. Men nog är det symptomatiskt att Ryssland uppenbarligen har sina egna tolkningar av den svenska alliansfrihetens natur. Under kalla kriget bedrev det förment neutrala Sverige i decennier ett hemligt militärt samarbete med Nato. Hemligt för det svenska folket alltså. Det såg Socialdemokraterna noga till. Men Sovjetunionen förstod naturligtvis hur det egentligen förhöll sig.
I verkligen var vi ju - som journalisten Mikael Holmström briljant beskrivit i boken "Den dolda alliansen" (2011) - en integrerad, om än icke-officiell, del av västmakternas försvarfront i norra Europa. Det har Kreml och den ryska militären knappast glömt.
Idag har vi ett öppet, nära partnerskap med USA och Nato, som tack vare Peter Hultqvist och S/MP-regeringen är intimare än någonsin förr. Beslutet att köpa in det amerikanska luftvärnssystemet Patriot stärker banden ytterligare. Det enda som saknas är de bindande försvarsgarantier som ett fullvärdigt Natomedlemskap skulle ge oss.
Märkligt att Socialdemokraterna fortfararande ryggar för detta steg och krampaktigt håller fast vid den skvaderaktiga alliansfriheten. Den skapar enbart vådliga oklarheter. För oss blir standardfrågan om Nato ändå skulle komma till vår hjälp i händelse av exempelvis ett ryskt angrepp på Gotland.
Men vi kan lika gärna fråga oss vad vi gör om Nato i en hotande kris kräver att använda svenskt territorium för försvar av Östersjön och sina medlemmar i Baltikum. Är det ett realistiskt alternativ att som nära, men formellt icke-allierad partner, säga nej? Sergej Sjojgu är kanske inte fel ute, trots allt. Och om Ryssland i praktiken uppfattar Sverige som ett Natoland, är då inte lika bra att vi med hull och hår också blir ett sådant?