Denna murriga förmiddag i sena oktober står jag i duggregnet, blickar ut över Roxens vattenytor och funderar på Tomas Tranströmer. Det är naturligtvis oundvikligt. Hans gamla villa ligger bara något stenkast bort längs den lilla väg som jag följt ner till strandkanten.
"Var människa en halvöppen dörr / som leder till ett rum för alla. / Den oändliga marken under oss. / Vattnet lyser mellan träden. / Insjön är ett fönster mot jorden."
Var det möjligen Roxen han tänkte på då han skrev detta? Inte otroligt, rent av sannolikt.
Stroferna är från dikten "Den halvfärdiga himlen", ur poesisamlingen med samma namn, utgiven 1962. Tranströmer bodde här åren 1960-66, när han - parallellt med sitt litterära värv - arbetade som psykolog på ungdomsanstalten Roxtuna.
Anledningen till att jag åkt hit är egentligen inte för den världsberömde nobelpristagarens skull, även om det är en gripande upplevelse att gå i hans spår. Utan för att staten vägrar släppa på markerna runt omkring.
Som Corren berättat vill Linköpings kommun utveckla området mellan Ekängen och Roxtuna till en blomstrande stadsdel och projekterar för bygget av 1200 nya bostäder. Men statsmakten, mer specifikt Riksantikvarieämbetet, säger stopp. I trakten finns nämligen den anrika kungsgården Tuna, som självklart är och ska vara ett skyddat byggnadsminne.
Fast är det lika självklart att skydda flera hundratals hektar i kungsgårdens anslutning för bevarande av ett historiskt odlingslandskap? Riksantikvarieämbetet tycker det, alltså kan kommunen glömma att bygga.
Okej, jag må vara en simpel lekman. Men efter att ha okulärbesiktigat hela den föregivna härligheten på plats, kan jag inte låta bli att i mitt stilla sinne undra hur absolut nödvändigt skyddsvärd dessa marker är. Det måste väl inte byggas precis in på kungsgårdens knutar, i övrigt tycks mig Riksantikvarieämbetet vara på tok för rigid i sin bedömning.
Att förändra landskap har människan gjort oavbrutet i tusentals år. Skulle vi nu av historiska pietetsskäl låta den utvecklingen plötsligt stanna, bör i princip Sverige från Ystad till Haparanda konserveras.
Ett övergripande problem som vi brottas med, är att det ständigt hänvisas till alla möjliga orsaker i syfte att försvåra och hindra byggande. Är det inte upptäckten av sällsynta grodor, är det att grannar anser utsikten hotad, att någon byggnad blir för hög relativt någon annan, och så vidare. Ekängen/Roxtuna är ytterligare ett illustrativt exempel på orimligt prioriterande.
Är vårt behov av att frysa förflutenhetens odlingsjordar intakt till framtiden verkligen större än vårt högst pockande behov av bostäder i detta fall? Vill vi, med Tranströmers ord, skapa förutsättningar "som leder till ett rum för alla" borde det inte vara snack om saken.
Linköping får inte bli den halvfärdiga staden. Linköping är en vital kommun med växtkraft som måste tillåtas att fortsätta expandera. Låt hammarslagen eka över Ekängen och Roxtuna!
Det utesluter inte att vi ska bevara och vårda den genuint skyddsvärda kulturhistoria som finns där. Byggnadsminnesförklara Tomas Tranströmers villa! Sätt åtminstone dit en upplysande skylt vid huset. Skandal att det inte redan skett.
Jag menar, hur många nobelpristagare i litteratur har bott och verkat vid Roxen?