”Vi får de politiker vi förtjänar”, påstås det klichéartat ibland. Inte sällan är det någon dryg figur med fallenhet för förnumstigt köksfilosoferande som kläcker ur sig det också.
Icke desto mindre är det marigt att bara rakt av invända mot en sådan utsaga - givet att detta kollektiva ”vi” i påståendet är liktydigt med befolkningen i en demokratisk nation som Sverige.
Den offentliga makten utgår ju enligt grundlagen från folket, som med viss regelbundenhet anmodas att utse eller förkasta sina styrande politiska företrädare i allmänna, fria och hemliga val. Antag att de styrande företrädarna under en längre tid, och trots växlande konstellationer vid regeringsmaktens spakar, haft en del avgörande tillkortakommanden gemensamt.
Låt säga att det handlar om brister i prioriteringen av skattemedel och skötseln av statens fundamentala uppgift att skydda sina invånare mot inre och yttre hot. En ovacker dag anmäler sig verkligheten på ett sätt som omöjligen går att blunda för.
Exempelvis i form av en galopperande våldsbrottslighet av ett skrämmande råbarkat och svårhejdat slag. Eller i form av en stridslysten, internationell gangster till stormaktsgranne som tokrustar och inte är främmande för militära angrepp mot angränsande länder.
Ponera likt värsta dysterkvisten att bägge fenomen inträffar och att den egna statens beredskap att möta säkerhetshoten lämnar besvärande mycket övrigt att önska. Känns situationen bekant?
Demokratin bygger på att varje myndig, röstberättigad medborgare har ett ansvar att hålla sig någorlunda hyggligt informerad om samhälls- och omvärldsutvecklingen för att kunna göra upplysta val. Grattis, ur det perspektivet har vi fått de politiker vi förtjänar: politiker i både M- och S-ledda regeringar med identiskt allvarliga synder på meritlistan.
Forskare som sedan 90-talet varnat för den sociala problematikens explosiva följder i städernas utanförskapsområden har i stort sett ignorerats och det komplexa åtgärdsbatteri som tidigt behövts har uteblivit.
Rättsväsendet har handikappats av otillräckliga resurser och polisens dysfunktionella organisation har ingen ännu fått grepp om.
Det militära försvaret har i åratal ställts på svältkur trots övertydliga signaler om Rysslands vapenskrammel och aggressiva beteende.
I elfte timmen börjar anslagen motvilligt höjas, men det är från en patetiskt låg nivå som urholkat Sveriges försvarsförmåga till den sämsta i mannaminne. Dessutom låter regeringen meddela att de ökande försvarsanslagen (som först 2025 planeras motsvara 1,5 procent av BNP - vilket inte ens når upp till Natos minimirekommendation om 2 procent) delvis ska finansieras med en ny socialistdoftande bankskatt.
Räkna iskallt med att den pålagan blir bankkundernas lott - det vill säga du och jag - att betala. Den politiska klassen tar redan in 2111 miljarder kronor totalt i skatt från svenska folket (2018) och märkligt nog räcker pengarna aldrig!
Är det sådana styrande som vi förtjänar? Svaret kan även bli nekande. Ty de förtroendevalda har samtidigt ett ansvar att inte svika sina uppdragsgivare. Politiker måste kunna hushålla och prioritera väl med offentliga medel. Makten måste kunna förvaltas klokt och förutseende.
Missnöjd? Tillsammans får vi väl, väljare och valda, dela på skulden och i god demokratisk ordning bättra oss.