"Man var ännu då förhållandevis aningslös; var medveten om OS som ett gigantiskt propagandanummer men icke klar över att propagandan gällde legalisering av en Herrenvolksdröm", skrev journalisten Barbro Alving i boken "Klipp ur nuets historia" (1982) där hon samlande sina berömda DN-reportage från olympiska spelen i Berlin 1936.
"Dock: reporterns hopp är att något av obehaget intill skrämsel inför den nazistiska styrkedemonstrationen skymtar", tillade hon. Det hoppet är inte ogrundat. Alving, även kallad Bang, var överdrivet självkritisk. Läser vi hennes texter idag går tendensen av genomskådande och avsmak inte att ta fel på. Aningslös kan heller ej den brittiske journalisten Peter Wilson anklagas för.
Han avrundade sin rapportering från Hitlerdiktaturens idrottsspektakel med orden: "Jag hoppas att en sportens världsfestival aldrig mer skall äga rum i ett land där den förhärskande atmosfären blir så motbjudande, chauvinistisk och militärisk".
Den förhoppningen kan emellertid knappast sägas ha infriats. Berlin-OS må vara det mest ökända exemplet på hur den internationella idrottsrörelsen låtit sig utnyttjas av tyranniska regimer, men läxan förblir olärd. Moskva 1980, Peking 2008, Sotji 2014 - där har olympiska spelen fortsatt att missbrukas som diktaturernas påfågelsfjädrande reklamarrangemang. Att idrott och politik inte hör ihop är ett grundfalskt påstående.
När nu fotbolls-VM sparkats igång i Ryssland är det först och främst en ny triumf för Vladimir Putin. Precis som i Sotji får hans hårdfört auktoritära, aggressivt militaristiska välde ett gyllene tillfälle att manifestera sig på den globala scenen.
Putin leder en korrumperad maffiastat som förtrycker sina egna medborgare, försöker undergräva demokratin i väst genom ett batteri av påverkansoperationer, har ockuperat Krim, för ett söndrande anfallskrig i östra Ukraina och backar upp slaktaren Bashar al-Assad i folkmordets Syrien. Sedan ska världen flockas till fotbollsfest på den ryske gangsterns hemmaplan som om ingenting av detta spelar någon roll och förära honom ett sken av normalitet. Vämjeligt.
"Vi ska inte ge odemokratiska länder fotbolls- och idrottsevenemang överhuvudtaget", säger människorättsjuristen Parul Sharma i torsdagens SvD. Mer än 80 år efter nazi-OS i Berlin vore det sannerligen på tiden om organisationer som Fifa, IOK och idrottens sponsorer kom till insikt om vad det betyder att sälja sig till tyranniets PR-apparater.