Norrköpings flygplats förlorar sin enda reguljära linje - till den tyska metropolen München - när nu det brittiska flygbolaget BMI gjort konkurs. Ekonomin uppges ha vingklippts av dels högre bränslekostnader, dels av kaoset kring Brexit som drog undan mattan för BMI:s möjligheter att säkra flygkontrakt på den europeiska marknaden.
Här ser vi alltså en konkret, direktverkande konsekvens av Storbritanniens huvudlösa beslut att lämna EU. Det kommer mera. I synnerhet om det inte blir något utträdesavtal mellan London och Bryssel till den 29 mars, då medlemskapet ska vara finito.
Det tyska forskningsinstitutet IWH har i en färsk rapport kalkylerat på vad en ”hård Brexit” får för kostnad. Storbritanniens import från EU minskar med 25 procent, varvid minst 600 000 jobb går upp i rök hos företagen som exporterar till de brittiska öarna.
I Tyskland, Europas ekonomiska motor och Sveriges största handelspartner, blir förlusten 103 000 jobb - och det i en nation med redan fallande BNP-siffror och en befarad recession i faggorna. Mot bakgrund av att den svenska tillväxten knappast heller är mycket att skryta med, så kan man ganska enkelt konstatera att spridningseffekterna av Brexit kan arta sig till en tämlig blodig ekonomisk historia.
Det ändlösa virrvarret i Storbritannien sedan folkomröstningen 2016 har åtminstone tjänat som ett tydligt avskräckande exempel. För väljarna i varje annat medlemsland måste tanken på att kasta loss från unionen framstå som ren dårskap.
Inför vårens val till Europaparlamentet har också, symptomatiskt nog, såväl SD som V lagt ner sina gamla utträdeskrav. Svenska folkets opinionsstöd för ett fortsatt medlemskap är numera solitt. Det är bra.
Men det vore olyckligt om Brexitkrisen hämmar den viktiga kritiska debatten om deformeringen av EU till en överstatlig, makthungrig byråkratkoloss. Det europeiska samarbetet bör fokusera mindre på bidrag och kontroller, istället mer på frihandel och marknad som det var från början.