Jimmy who? Hans kandidatur ansågs osannolik, som ett hybisartat skämt. En jordnötsfarmare från den lilla hålan Plains i djupa söderns bakvatten Georgia. På 60-talet hade han varit senator delstatsförsamlingen, därefter suttit en period som guvernör. Och nu skulle alltså denne anonyme man, utan andra resurser än sin egen och en handfull medarbetares entusiasm, kampanja till Vita huset?
Men Carter var helt rätt i tiden 1976. Den folkliga misstron mot Washingtoneliten var massiv, det politiska stämningsläget hade inte varit så polariserat i mannaminne. Känns takterna igen 40 år senare?
Chock och förvirring råder idag inom Demokraterna efter den tunga valförlusten. Uppenbart var den dynastiska etablissemangskandidaten och av ihärdiga korruptionsrykten solkade Hillary Clinton en rejäl felsatsning (även om hon faktiskt fick något fler väljarröster totalt sett än Donald Trump).
Sökarljuset börjar så sakta riktas efter en bättre lämpad representant som kan ge partiet revansch mot Trump och Republikanerna 2020. Det är förstås långt dit och vad Trump befaras kunna hitta på tills dess vågar man knappt tänka på.
Ändå ett stilla råd till Demokraterna: varför inte försöka finna en ny Carter, om han existerar därute? En otippad outsider med folkligt gehör, fri från bindningar till getingboet i Washington - som Trump. Men till skillnad från honom en seriös, principfast, ärlig och obefläckad humanist. Den kandidaten var Jimmy Carter 1976.
I ett USA sönderfrätt av Nixon, Watergate och Vietnam slog han an en sträng hos väljarna som bar hela vägen fram, synbarligen i trots mot skyhöga odds. Det är glömt numera, men Carters för TV iscensatta gräsrotskampanj av äkthetsdoftande amerikansk idealism var fantastiskt skickligt genomförd. Mediernas skepsis vändes snart och Carters vita leende tandrader (”The Grin Will Win”) blev ett optimistiskt varumärke.
Kontrasten till Carters misslyckande som president är slående. Eller?
Gisslandramat i Iran, den sega lågkonjunkturen och förlusten till fenomenet Ronald Reagan 1980 har fått många att avskriva Carter som en svag och parentetisk figur. Det är mycket orättvist.
Carter var en konservativ demokrat, ingen vimsig mellanmjölksliberal. Han stod för budgetdisciplin och försökte bekämpa kongressledamöternas ingrodda vana att spendera skattepengar på tveksamma projekt för att vinna röster i hemmadistrikten.
Han avskaffade en mängd ineffektiva statliga regleringar som handikappade näringslivet. Han tillsatte monetaristen Paul Volcker som centralbankschef med uppdrag att återställa hälsan i den sjuka 70-talsekonomin, vilket krävde ett stålbad men som lade grunden för nästa decenniums tillfrisknande.
Inom utrikespolitiken gjorde Carter mänskliga rättigheter till en högprioriterad fråga. Han var återhållsam med att bruka vapenmakt, samtidigt som han startade en omfattande modernisering av militären för att hålla tyrannierna (främst Sovjetryssland) stången.
I Ivan Elands bok ”Recarving Rushmore” (2014) - som rankar samtliga amerikanska presidenters politik för fred, välstånd och frihet - hamnar Jimmy Carter på plats 8, högst av alla innehavare av ämbetet sedan förra seklets början. Som USA och världen ser ut i dessa dagar vore det nog inte dumt om det hos Demokraterna anmälde sig en förmåga av samma kaliber. Gärna snabbt.