Bostadsminister Peter Eriksson var imponerad. "Det är roligt att se hur Vallastaden har utvecklats och blivit en plats där många vill bo", sa han efter sitt besök i Linköpings uppmärksammade flaggprojekt på bostadsfronten. Ett föredömligt innovativt exempel för andra att ta efter, menade statsrådet: "Öppnar vi upp för fantasi skapas en mångfald som saknas i de flesta svenska bostadsområden" (Corren 25/9).
Nog är det ett gott kvitto på hur idéer blir verklighet i vår kommun. Det kan vi vara stolta över.
Inte bara Vallastaden är en plats där många vill bo. Trycket på att överhuvudtaget bo i Linköping är starkt, vilket är mycket positivt. Här finns expansionskraft, dynamik, en löftesrik framtid. Linköping växer och behöver växa för att kunna nå sin fulla potential.
Vallastaden är ett utmärkt steg på den vägen, men det räcker förstås inte. Det måste byggas mer. Klarar vi inte att möta efterfrågan på bostäder hämmas våra möjligheter. Det är ett problem som Linköping sannerligen inte är ensamt om bland svenska tillväxtkommuner. Att lösa bristsituationen på bostadsmarknaden är definitivt en "utmaning", som det eufemistiskt brukar heta på dagens politikerspråk.
Problemet blir heller inte lättare av att statsmakterna krånglar till det som på Ekängen. Linköpings kommun vill köpa loss den statligt ägda marken vid den tidigare Roxtuna-anstalten och bygga en ny blomstrande stadsdel med 1200 bostäder. Men att öppna upp för den sortens skapande fantasi är centralmakten i Stockholm inte lika välvilligt inställd till. Det är dock ingalunda Peter Erikssons fel.
Projektet har hamnat i en lång malande byråkratistrid, eftersom Riksantikvarieämbetet slår vakt om den närliggande kungsgården Tuna. Den är byggnadsminnesförklarad, vilket förstås är rätt och riktigt. Stötesten är att samma myndighet även hävdar att hundratals hektar av kungsgårdens anslutande historiska odlingsmark också måste skyddas. Alltså vill/kan inte Statens fastighetsverk släppa den till Linköpings kommun och där tycks förhandlingarna om bostadsplanerna på Ekängen kört fast, enligt vad Corren senast rapporterade om saken i måndags.
Det finns högt vettiga skäl till bevarande av äldre kulturlandskap (ämnets vikt förtjänar faktiskt sin egen ledare). Men hur rimligt är det i just detta specifika fall? Sverige är stort med massor av skyddsklassad mark, ibland närmast in i absurdum - ta bara konsekvenserna av nuvarande strandskyddslagstiftning - där ivern till konservering på ett fatalt sätt inte sällan tenderar att hindra resursutnyttjande och utveckling.
Ekängen är tyvärr illustrativt för denna rigiditet. Meningen kan väl knappast vara att vi ska göras till fångar i förflutenheten? Hur vore det med ett större inslag av pragmatism, flexibilitet och förståelse för nödvändigheten att prioritera bland olika mål?
Linköping har ett pockande behov av bostäder till nu levande människor. Väg detta mot statens deklarerade intresse av att fridlysa ett gammalt åkerområde i kommunen från byggande. Är det då förnuftigast att Linköping bör ge sig för staten, eller tvärtom?