På natten till onsdagen eldhärjades fyra bilar i Ryd. Förra veckan totalförstördes tre bilar i Skäggetorp. Linköpingspolisen misstänker anlagda bränder i bägge fall. Välkommen till vardagen i samtidens Sverige. Från socialt utsatta områden landet runt har rapporterna duggat tätt om laglöshetens triumfer.
Vandalism, bilbränder, kriminella gäng, skottlossning, butiksrån, ogenerad narkotikahandel, stenkastning mot blåljuspersonal, hedersmord, ideologisk och religiös extremism - inte ens på biblioteken är det lugnt längre. Samtidigt som bilarna brann i Ryd, skedde en sprängattack mot polishuset i Helsingborg. Ett vidrigt dåd, en direkt utmaning mot rättssamhället och demokratin. Hur kan det vara möjligt?
När brottsligheten breder ut sig, blir grövre, samvetslösare, gör att hela stadsdelar får epitet som "no-go-zoner" och vittnen skräms till tystnad i våra domstolar, då är det ett allvarligt tecken på att våldsmonopolet krackelerat i Sverige. Det är bara att se kalla fakta i vitögat. Staten har misslyckats med vad som är dess raison d'etre - att upprätthålla ordning så att hederligt folk, var de än bor och verkar, kan känna sig säkra, trygga och fria.
Brister den tilliten är det outtalade samhällskontraktet i upplösning och demokratin förlorar legitimitet.
"För det svenska samhället är trenden att vi sakta men säkert går emot en av de djupaste sociala kriserna i vår historia", skriver Tomas Ries, forskare vid Försvarshögskolan, i oktobernumret av tidskriften "Vårt försvar".
Han pekar på en rad oroande externa och interna faktorer som Rysslands militära aggressivitet och destabiliserande påverkansoperationer, frågetecknen kring USA:s traditionella roll som skyddsmakt åt Europa, flyktingströmmarna från Nordafrika och Mellanöstern, haveriet i den svenska integrationspolitiken, försämrade offentliga tjänster, växande spänningar och risken för ökat väljarmissnöje med etablissemanget.
Det är en dyster bild han tecknar av ett Sverige som är satt under allt hårdare tryck, såväl utifrån som inifrån. Brinnande bilar och bomber mot polisstationer blir i det sammanhanget symptomatiska illustrationer av den sluttande vägen ner i en hotande systemkollaps.
Men utan att förringa problemen bör det nog sparas på den värsta alarmismen. När det gäller satsningar på polis och försvar råder nu endast gradskillnader mellan partierna. S och M tävlar om att ha den tuffaste politiken. Till och med Jonas Sjöstedt understryker vikten av lag och ordning. Utrymmet för ideologiskt flummande och verklighetsfrånvända idéer har beskurits rejält. Det är mycket lovande.
Politikerna tycks förstått att det väljarmajoriteten vill ha är förnuftsstyrd pragmatism och skärpt fokus på statens kärnuppgifter. Hela fältet från vänster till höger har tvingats bli blåare, skulle man kunna säga.
Kommer det till kritan har uppslutningen kring det grundläggande alltid varit väldigt stark i Sverige. Fosterlandet ska försvaras, skurkar ska sitta bakom lås och bom, människor ska arbeta och sköta sig, inga konstigheter.
En nation som vår knäcks inte så lätt.