Var tacksam att brandkåren finns. Det kan låta platt och självklart. Betänk då hur folk hade det i Linköping förr om åren. I januari 1700 till exempel. Det räckte med att en dräng placerade en stallykta så fatalt att hästarna sparkade omkull den. Stallet låg vid Stora torget, det blåste rejält, elden fick fart. Snart återstod endast aska av stadens centrala delar. En bättre start på året - ja hela seklet i detta fall - kunde Linköpingsborna haft.
Katastrofer av liknande slag var tyvärr inget ovanligt. Ända fram till 1900-talets början har många svenska städer fått sin historia skriven i ödeläggande eld. Rädslan, skräcken, ångesten för vad plötsligt uppflammande bränder kunde medföra fick alla stadsbor, överallt, bära på. Trots vaksamhet fanns inte mycket att sätta emot när lågorna fått fäste.
Idag är situationen radikalt annorlunda. Mängder av riskfaktorer är eliminerade. Vi är inte beroende av öppen eld för ljus och värme. Husen är säkrare konstruerade, det finns larm, brandvarnare, sprinklersystem, etc.
Och: vi har en stående brandkår, beredd att rycka ut dygnet runt snabbt som attan, med proffsig personal och utrustning som våra stackars förfäder ansett vara rena underverket. Inga städer behöver längre hotas att mer eller mindre raderas ut från kartan som kriget kommit om olyckan är framme.
Men brand kan orsaka väldiga tragedier ändå, hur vi än försöker förebygga och skydda oss. Inga fullständiga garantier existerar mot någonting. Minsta barn lär i det sammanhanget begripa vikten av en fungerande räddningstjänst. Dess insatser för att i nöd bekämpa eld och begränsa skador, trygga liv och egendom, är av oskattbar betydelse.
Varenda medborgare i dessa trakter borde därför känna oro och upprördhet över vanskötseln av Räddtjänsten Östra Götaland (RTÖG). Personalen vittnar om en psykosocial arbetsmiljö under all kritik, misstron mot ledningen som spelat bort sitt förtroende är massiv. Facket kräver att förbundsdirektören Håkan Dahm kickas, den borgerliga oppositionen i Linköping vill sparka de politiska styrelseledamöterna.
Uppenbart är att en nystart behövs för att denna trista följetong ska få ett slut. Hur svarar RTÖG-styrelsen? Genom ansvarsfullt erkänna att samhällsintresset måste sättas först och i enlighet med detta lämna plats för andra förmågor som kan röja upp i den försurade organisationen? Icke.
Svaret är att bjuda in en genusforskare till RTÖG-styrelsen som kan berätta att brandpersonalens vaktslående om sin manliga yrkesstatus tenderar att göra dem förändringsobenägna och trilskande (Corren 28/12). Ingen skugga över RTÖG-styrelsen inte, allt är den dumma personalens fel. Tondövheten är häpnadsväckande.
Förutom att gräva skyttegravarna ännu djupare torde RTÖG-styrelsen nu ha bekräftat bortom rimligt tvivel att deras ledningskompetens lämnar en hel del övrigt att önska. Bunkermentaliteten i styrelsen och dess förhållande till sina missnöjda underlydande på fältet för osökt tanken till Bertolt Brecht.
I dikten "Die Lösung" om arbetarupproret i DDR 1953 skrev han satiriskt: "Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat?". Att upplösa den dysfunktionella RTÖG-ledningen är ju tydligen uteslutet, så vilket alternativ kvarstår?
Fråga sedan medborgarna i Linköping och övriga Östergötland om de sover lugnare om nätterna för att vissa politiker hellre värnar sina uppdrag, än en brandkår som mår bra och är motiverad på jobbet.