Moderaternas valberedning vilar inte på hanen. Efter Anna Kinberg Batras sorti ska det gå undan. Den 12 september är sista datum för partilandet att föreslå efterträdare. Den 8 eller 9 oktober ska denne nye rorgängare väljas vid en extrastämma.
Det är förståeligt att valberedningen vill få processen kvickt överstökad. Det är bara ett år kvar till valet. Partiet måste bli rustat och komma i startblocken.
Samtidigt växer IT-skandalen i Transportstyrelsen. Avslöjandena om den förbluffande inkompetenta politiska hanteringen och det pinsamt misslyckade mörkläggningsförsöket äter upp regeringen. Söndagens blixtbeslut i Rosenbad att låta Stefan Löfvens närmaste medarbetare, statssekreteraren Emma Lennartsson, gå på plankan antyder onekligen att regeringschefen insett att han själv börjar leva farligt.
Vilka fler besvärande uppgifter väntar när KU-granskningen får upp ångan? Kommer en "smoking gun" att hittas i detta Sveriges eget Watergate som gör Löfvens position lika omöjlig som en gång Richard Nixons när han ertappades med fingrarna i syltburken? Vi vet inte.
Men i en situation som denna är det knappast lägligt att landet står utan en fungerande oppositionsledare längre än absolut nödvändigt. Å andra sidan är ju förutsättningen för en fungerande oppositionsledare att det ledande borgerliga oppositionspartiet förmår komma i form till en övertygande, samlande kraft igen.
Därför borde det måhända varit klokast på lite sikt om Moderaterna hade något mera is i magen ändå. Att stressa fram en ny partiordförande löser näppeligen över natten Moderaternas såriga problem med att återvinna orienteringsriktningen.
Antar dessutom utkorandet av AKB:s ersättare karaktären av en interndemokratisk skådeprocess, där det gamla unkna korridormyglet och intrigspelet i slutna rum fäller avgörandet, riskerar demoraliseringens röta bara att få ytterligare fäste. Räkna då kallt med att knivarna snart otåligt slipas igen om valrörelsen 2018 resulterar i besvikelse, vilket inte är osannolikt. Huvudspåret - en moderatledd Alliansregering med egen majoritet - är också utan realism som väljarströmmarna nu går.
Det betyder att Moderaterna behöver en stryktålig, fingerfärdig ledare med såväl en klar ideologisk kompass som ett starkt mandat i medlemsleden att kunna kryssa konstruktivt genom motvind och lurigt vatten framöver. En sådan person måste ha ett ordentligt förtroendekapital underifrån.
Ge partiledarvalet tid och möjlighet till skapandet av detta, trots att omständigheterna i övrigt inte må vara optimala, men den investeringen kan vara mycket väl värd att göra. Ha inte alltför bråttom, initiera en process där nyckelorden är förankring, öppenhet och bred, frimodig diskussion. Varför inte följa exemplet från Liberalerna i Östergötland? Håll primärval i länsförbunden mellan hugade kandidater som får infinna sig på plats och inför medlemmarna tydligt presentera sig: Detta står jag för, detta vill jag!
Hur svårt kan det vara i ett modernt och frihetligt parti? Om Moderaterna verkligen vill göra anspråk på att vara modernt och frihetligt, alltså.