Sommarens värmesmäll var ett slag i solarplexus på Sveriges bönder. Torkan gick hårt åt spannmålsskörden och betet, fodret blev en bristvara och många bönder tvingades till nödslakt av sina djur. Rena katastrofen för en redan pressad näringsgren.
En tröst i bedrövelsen är att svenska folket fick upp ögonen för lantbruket och dess betydelse. "Vi är fortfarande, har jag brukat säga, alla eller nästan alla ättlingar i andra eller tredje led till bönder, torpare och fiskare. Alltjämt ligger lien, yxan och spaden väl i handen", deklarerade moderatledaren Gösta Bohman 1973.
Idag, flera decennier senare, är det annorlunda. Banden till det gamla bondesamhället har tunnats ut rejält med årens, generationernas och urbaniseringens obevekliga gång. Dock.
När de svarta rubrikerna rapporterande om åkrarnas bortbrända odlingar, djur utan tillräckligt med foder och lantbrukarnas förtvivlade situation var det som en existentiell nerv vidrördes. Något ryckte till i den kollektiva hjärteroten. Den värsta krisen som bönderna drabbats av i modern tid väckte ett överväldigande engagemang i folkdjupet.
Lien, yxan och spaden ligger oss inte lika naturligt i handen som förr. Men känslorna för lantbruket som en omistlig del av vårt gemensamma Sverige är alltjämt starka.
"Vi har aldrig haft större förståelse hos allmänhet och samhälle än nu", skriver tjugo mjölkbönder i en debattartikel på SvD:s hemsida (12/9). De menar att en bred acceptans därför borde finnas för en höjning av mjölkpriset i den förödande torkans spår. Det stämmer säkert. Och kravet är principiellt riktigt.
Totalt beräknas extremvädrets skador kosta lantbruket runt 10 miljarder kronor. Regeringens aviserade stödpaket på 1,2 miljarder kronor är både otillräckligt och egentligen ingen helt lyckad idé. Bättre än bidrag via skattsedeln, politiken och myndighetsbyråkratin är raka marknadsmässiga rör mellan producenter och konsumenter.
Prissättningen sänder en avgörande värdesignal och tydligt är att opinionen värderar förekomsten av det inhemska jordbruket högt. Kompensationen för torkans och missväxtens ökade kostnader bör således kunna tas ut direkt på varorna i detaljhandeln.
Gällande livsmedelskvalitet, djurhållning och låg antibiotikaanvändning presterar svenska bönder i främsta internationella toppklass. Självklart förtjänar de god betalning för detta, vilket branschen av generella lönsamhetsskäl måste ha friskare kurage att driva igenom.
Försitt inte detta gyllene tillfälle.