Häromåret förklarade finansminister Magdalena Andersson att "skattesänkareran är över i svensk politik". Hon har hållit ord. Och därmed alltså frångått reformlinjen att reducera skadliga skatter på den skapande ekonomin som inleddes av Göran Persson och fullföljdes av Alliansen, vilket realt ökade skatteintäkterna med 260 miljarder kronor 2000-2013.
Den rödgröna regeringen har i samarbete med det gamla kommunistpartiet istället pricksäkert höjt skatterna på i stort sett allt som rör sig. Till hösten planeras ytterligare förvärrade pålagor, trots att dessa egentligen inte behövs för att budgeten ska gå ihop. Motivet kan således ej vara annat än blott och bart ideologiskt. Skattehöjningar är bra och rättvist, därför att skattehöjningar är bra och rättvist.
Mot denna nattståndna statssocialistiska tes skulle man kunna ställa Calvin Coolidges klassiska uttalande om att "all beskattning som inte är absolut nödvändig, som inte bortom allt rimligt tvivel bidrar till samhällets välfärd, är enbart en sorts legaliserad stöld".
Det mest provokativa med S/MP/V-konstellationens agerande är dock att deras mandat i grunden är fiktivt. Har regeringen någon folkvald majoritet bakom sig för att börja hårdbeskatta svenska medborgare igen? Nej.
Det är på grund av den borgerliga oppositionens vankelmod och svaghet, skickligt utnyttjad av Löfven, som den bräckligaste ministären vi haft sedan Ola Ullstens dagar kunnat driva igenom sina budgetar. Ska den splittrade Alliansen lägga sig platt även till hösten?
"Vi kan i längden inte ha en regering som för en ekonomisk politik som inte har stöd i riksdagen", sa Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson i februari. Han önskade en gemensam borgerlig budget som skulle fälla regeringens, om SD gav sitt stöd åt oppositionens alternativ i likhet med vad som hände efter valet 2014.
Då utlyste Stefan Löfven ett nyval till mars 2015, vilket emellertid inte blev av eftersom Decemberöverenskommelsen (DÖ) kom i dess ställe - en i efterhand olycksalig lösning som korrumperade den parlamentariska processen och gav S/MP/V ett demokratiskt tvivelaktigt politiskt frikort. Trots att DÖ nu formellt är avskaffad, är det dock osannolikt att Alliansen gör gemensam sak igen.
Varken C eller L vill riskera nyval med så kort tid kvar till riksdagsvalet 2018. Det är begripligt, även om det förstås är demoraliserande med en opposition som frivilligt kapitulerar och åter låter en minoritetsbudget passera som är dålig för landet. Inom Alliansen har det visserligen grunkats om att riva upp delar av regeringsbudgeten, men vad skulle en sådan lek med elden betyda för framtiden om det blir acceptabelt att skjuta sönder budgetordningen? Så kan vi heller inte ha det.
Eftersom vi lär få leva med trixiga politiska förhållanden, vore det nog sundast för alla parter om det blev lättare att ibland blåsa rent på spelplanen genom nyval som Theresa May precis gjort Storbritannien. Där är mandatperioderna inte fasta som oss, utan rörliga vilket gör att nyval får samma dignitet som ett tidigarelagt ordinarie val.
Finn Bengtsson (M) på riksdagens östgötabänk har nyligen föreslagit just en sådan konstitutionell förändring. "Demokratin och den rådande situationen hade kanske mått bra av att få lösas ut av svenska folket genom ett extraval när läget visar sig bli ohållbart", skrev han i Dagens Industri den 2/5.
Mot bakgrund av de senaste årens unkna parlamentariska erfarenheter är det väl ingen tokig idé. Om nyvalsinstrumentet i praktiken blev ett skarpt vapen istället för ett tomt hot, hade det möjligen kunnat leda till framtvingandet av ett friskare klimat och större partipolitisk mognad.