I jämförelse med de förskräckande bränderna i Amazonas är det kanske ingen fråga att snacka om. Vad spelar det svenska skogsbruket för roll när jordens lungor i Sydamerika hotas som producerar enorma mängder av syre till atmosfären och binder så mycket växthusdrivande koldioxid?
Visst. Situationen i Amazonas är ett avsevärt värre och akutare problem. Men det betyder inte att vi här uppe i Norden kan bortse från förvaltningsansvaret för vår egen plats på jorden. Och när det gäller skogen - som täcker 70 procent av Sveriges yta - har vi huvudsakligen skött det bra.
Skogen är vårt gröna guld som både bygger ekonomiskt välstånd och bidrar till att ”tvätta” klimatet på kol. Kapitalism och miljö i god förening!
Sedan början av 1900-talet har den produktiva svenska skogsmarken nästan fördubblats och uttaget är mindre än den årliga tillväxten. Vad är då bekymret?
Jo, från 50-talet drev myndigheterna och massaindustrin fram ett högt rationaliserat skogsbruk. Gran och tall ansågs mest lönsamt att plantera och avverka. Landskapet blev därmed mörkare och mindre estetiskt tilltalande. Monokulturens utbredning visade sig även få andra negativa konsekvenser.
Ensidiga gran- och tallplanteringar ökar risken för svårsläckta bränder (och det har vi ju haft vår beskärda del av) om det inte finns inslag av fuktigare lövskog som naturliga hinder för eldens spridning. Den biologiska mångfalden tar också stryk.
Skogsnäringen föredrar fortfarande gran och tall av lönsamhetsskäl, medan Naturvårdsverket tycker att ökad variation vore lämpligast av miljöskäl. Men av den aktuella forskningen att döma, borde det inte råda någon motsättning mellan penning- och naturvårdsintresset.
En fokuserad satsning på blandskogar med olika trädslag - löv som barr - skulle ge högre produktivare skogstillväxt, främja den biologiska artrikedomen och lagra in kol i större utsträckning. Att den svenska landskapsbilden samtidigt hade blivit trevligt ljusare är väl heller inget minus.