Över fem veckor utan regering är svenskt rekord, men internationellt är det inget att skryta med. I Tyskland tog det senast fem månader av manglande innan Angela Merkel kom på banan igen som förbundskansler. I Holland drog regeringsbildningen också rejält ut på tiden - 225 dagar - efter valet förra året.
Den hittills ohotade VM-mästaren i grenen är Belgien, där politikerna lyckades med bedriften att lämna landet utan nytt styre i hela 541 dagar 2010-2011. Av vad jag kunnat utröna verkade belgiska folket knappt märkt något. Ekonomin klarade sig fint ändå, statsförvaltningen fungerade som vanligt, vardagslivet lunkade på utan mankemang.
Varför skulle det bli annorlunda i vårt välordnade Sverige? Om vi ser positivt på det, kanske det bara är utmärkt att ha Stefan Löfven som en lam statsministeranka ett tag framöver. Låt partiledarna fortsätta med sitt kafferep hos talmannen tills snön faller, våren kommer och sommaren nalkas. Blir det sedan höst igen, så gör för all del ingen brådska.
En handlingsförlamad övergångsregering kan inte höja skatterna, kan inte stifta lagar som kväver välfärdsföretagare med vinstbegränsningar, kan inte hitta på fler slösaktiga meningslösheter som statliga subventioner av elcyklar, kan inte utsätta skolan för batterier av klåfingriga direktiv, et cetera.
Det civila Sverige hade kunnat koppla av och fått arbetsro. Att pausa politiken har alltså uppenbara fördelar.
Men då handlar det ju om dålig politik. Problemet är att vi sedan länge befinner oss i ett oroande dödläge när det gäller bra politik. Som Nordeas chefsekonom Annika Winsth säger: "Vi har redan åtta år i ryggen utan några riktiga strukturreformer och risken är nu att det blir fyra år till" (Dagens Industri 17/10).
Det Sverige lever på idag är huvudsakligen frukten av gamla meriter, i kombination med en minusräntedopad högkonjunktur som maskerat de eftersatta behoven av att knacka bort rosten i maskineriet och smörja de reala tillväxthjulen.
Så tyvärr. Något lyxutrymme för ett politiskt stillestånd á la Belgien finns inte. Det kapitalet är spenderat.
Eftersom konjunkturen snart vänder neråt är det än angelägnare att reformträdan bryts. Skattesystemet kräver en genomgripande översyn, centrala samhällsområden som arbets- och bostadsmarknaden skriker efter liberaliseringar.
Därför borde partierna släppa blockeringsleken över kaffekopparna och formera en regering med muskler att leverera. Ju fortare desto bättre.