Annat kan inte sägas än att den famösa Decemberöverenskommelsen mellan det blåa och det röda politikerlaget tjänat vårt land illa. Mycket illa.
Man har försökt låtsas som om SD inte existerar, och konstruerat en demokratisk tvivelaktig pseudomajoritet för ett grönvänsterblock att driva politiken åt ett håll som saknar egentligt folkligt mandat. Totalt styr den nuvarande regeringskonstellationen på samma klena väljarstöd från senaste valet som trion förlorade det förra valet på.
Den bisarra situationen har uppkommit att borgerligheten med vett och vilja uppmuntrat en dikeskörning av Sverige, genom att låsa fast S vid det civilisationskritiska MP och - ofattbart nog - det gamla kommunistpartiet.
Konsekvensen är en socialistdoftande gir av 70-talssnitt med skattehöjningar på allt som rör sig och vinstfientlig klappjakt på välfärdsföretag. Detta är direkt skadligt och ett oroande brott mot den liberaliserande reformagenda som både S- och M-ledda ministärer stått för sedan 80-talets mitt.
Effekten är också en demoralisering av främst den borgerliga väljarkåren, något som i rekylverkan befäster opinionsstyrkan för Jimmie Åkessons ytterkantspopulister. Därför synes det som ett steg i uppvaknande riktning när nu Anna Kinberg Batra efterlyser en gemensam borgerlig budget. En sådan är Stefan Löfvens skräck.
Hans regering hotar ju att rättmätigt falla om SD ansluter sig till Alliansen i riksdagsvoteringen. Blott detta hot i sig kan tvinga fram en dugligare lösning på det knepiga parlamentariska läget.
Inte för att någon form av borgerligt samarbete med SD skulle vara godtagbart, tvärtom. Det vore att sälja ut all anständighet, en ärelös och farlig kapitulation för frihetsfientliga krafter som framtida generationer garanterat kommer att döma hårt.
Men däremot kunde vägen öppnats för fruktbarare alternativ till rådande, sunkiga och ohälsosamt dåliga skämt till politisk ordning. Antingen att S får regera solo med hoppande majoriteter, att Alliansen gör det, att S och M tar över rodret tillsammans, eller något annat kreativt. Huvudsaken är att MP, V och SD stängs ute, och politiken i nationens intresse skiftar kurs från missväxt till tillväxt.
Men realistiskt? Glöm det.
Batras förslag kommer dels för sent i mandatperioden, dels vägrar C och L hörsamma hennes önskemål om en ihopsvetsad Alliansbudget.
Den fortsatta tragedin får vi tydligen leva med.