När Sovjetunionen undertecknade Helsingforsavtalet 1975 trodde härskarna i Kreml att de vunnit en storstilad seger. I syfte att minska kalla krigets spänningar erkände USA och väst resultatet av andra världskrigets gränsdragningar i Europa. Det legitimerade Röda arméns erövring av halva kontinenten som gjort öststaterna till sovjetiska vasaller.
Kremls dominans över länderna bakom järnridån garanterades i evigheter. Priset i utbyte var häpnadsväckande billigt: löftet att respektera universella mänskliga fri- och rättigheter. Haha, naiva väst!
Sovjetapparaten hade utvecklat fulländad expertis i orwellskt nyspråk, den marxist-leninistiska terminologin var ett perfekt instrument för att rutinmässigt vränga ord ut och in i tyranniets tjänst.
Men Helsingforsavtalet blev en trojansk häst i det röda imperiets Absurdistan. En dissidentrörelse formerade sig som insisterade på att diktaturen måste ta orden om universella mänskliga rättigheter på allvar, i sin faktiska betydelse att gälla oberoende av nationsgränser och ideologiska system.
I Tjeckoslovakien signerade 242 oppositionella aktivister, däribland dramatikern Václav Havel, ett dokument kallat Charta 77 med just denna begäran. Regimen svarade med förföljelse och terror.
Dock hade en grundval för dess maktanspråk ohjälpligt skakats.
Havel och Charta 77-gruppen vägrade att acceptera den samhällsomfattande lögnen, begreppens tomhet, det nihilistiska bruket av orden.
Totalitärt förtryck kan inte bara bygga på våld och taggtråd, dess fortbestånd kräver att hela verkligheten ideologiimpregneras, att sanning och fakta ständigt förvrängas och relativiseras. Om makten gör allt till kvicksand finns ingen fast mark för kritik och motstånd att ta avstamp från.
Därför blev Helsingsforsavtalets människorättsdel så viktig, dissidenterna gavs den fasta marken att förskansa sig på. Václav Havels paroll om "ett liv i sanning" slog hål på regimens murar av lögner och bidrog i slutänden till Sovjetkommunismens sammanbrott.
Denna januarimånad är det precis 40 år sedan Charta 77 tillkom. Men var står vi idag? USA har valt en president som gjort principlösheten och sanningsföraktet till sitt adelsmärke. Den liberala demokratins offentlighet är infekterad av tendenser till faktaresistens, åsiktsbubblor, desinformation, misstro mot den professionella journalistiken.
Havel menade att "när sanningen inte ges full frihet, är friheten inte fullständig". Frågan är om vi längre vill ha den.