I sin nya diktsamling "Skapelsen" ger akademiledamoten Kjell Espmark röst åt mänsklighetens döda. På de avslutande sidorna är det Förintelsens offer som återsamlas på ett franskt hotell, för att göra "motstånd mot historien" och "hjälpa den hejdade Skapelsen".
Miljoner människor som skiljts från livet, från varandra, som förbränts i nazisternas dödsfabriker, stiger fram genom utplåningen och möts försiktigt på nytt i den jordiska existens som berövats dem.
Sista strofen lyder: "Efter ett ögonblicks tvekan / smeker ett svartnat fragment av en hand / en alltför länge saknad tinning. / Och rök som kan ha varit ett barn / kramas av rök med form av en mor".
Det är en lika delar ömsint och stark känslomässig bild, en blixtbelysningens konkretion av tragedin som i sin monstruösa väldighet riskerar att övergå i en för oss svårgripbar, förfluten abstraktion.
Espmark är en briljant poet. Hela den refererade dikten ovan är väl värd att läsa, och läsa högt, just denna fredag, Förintelsens minnesdag.
Inga döda kan naturligtvis i verkligheten resa sig ur den enorma mängd aska som Hitlerväldet försökte förvandla samtliga Europas judar till (vilket var ohyggligt nära att lyckas). Men de som är inte glömda är aldrig fullständigt döda, utan hänger kvar vid livet så länge minnet finns. Och det ansvaret är vårt, vi som ännu är fysiskt levande och kan föra minnet vidare. Av offren, av brottet.
På så sätt gör vi faktiskt motstånd mot historien; i vägran att låta mörkret för evigt sluka Förintelsens mördade miljoner och i vägran att låta gärningsmännen som iscensatte "den slutgiltiga lösningen" slippa undan i samma mörker.
Ty glömskan är Hitlers, antisemitismens och det ideologidrivna hatets främsta, mest servila tjänare - ett carte blanche för barbariet att ånyo våldföra sig på Skapelsen och hejda dess blomning.
Förintelsen har hänt. Det betyder att Förintelsen kan hända igen. Kanske inte som en exakt upprepning och kanske inte under fladdrande hakkorsfanor. Men med likadana mekanismer som släppts lös i ett kollektivt utbrott av anticivilisatoriskt, konspirationsberusat och medmänniskoföraktande vansinne. Vilken tid har någonsin varit immun mot falska profeter som lovat frälsning genom undanröjande av förmenta syndabockar?
Uppenbarligen inte ens vår egen. Minns vad de värsta konsekvenserna kan bli. Minns.