Den som räddar ett människoliv räddar en hel värld, förkunnar judendomens Talmud. Så är det. Varje mänsklig individ är ett unikt universum. Därför finns ingen större gärning än att ingripa till ett livs bevarande. Och ingen värre grymhet än att släcka det. Vilket perspektiv ger inte detta på krigen som rasar i Syrien och Irak! Hur många mänskliga universum har inte där utplånats? Hundratusentals. Varenda offer en oersättlig förlust.
Tragedins omfattning och djup är näst intill omöjlig att sätta ord på. Men det belyser också vilket oskattbart värde som finns i att skänka människor på flykt undan krig och terror en fristad (tänk gärna på det nästa gång du möter hånet mot vår förre statsminister Fredrik Reinfeldts maning från valåret 2014 om att öppna våra hjärtan).
Priset i förlorade och förödda människoliv är naturligtvis den ohyggligaste och överskuggande dimensionen av krigets härjningar i Mellanöstern. Till barbariets räkning hör emellertid också en exempellös förstörelse av vad regionens människor skapat sedan tusentals år tillbaka. Otaliga antika monument, byggnader, religiösa helgedomar, lämningar av förflutna samhällen och forntida imperier har bombats, sprängts, skjutits sönder, vandaliserats.
I det nyligen från IS befriade Mosul i norra Irak är hälften av stadens äldsta delar nu ruiner. En tredjedel av det historiska Aleppo i Syrien är borta. Enligt brittiska tidskriften The Economist har de senaste tre årens krig orsakat den värsta ödeläggelsen som Mellanöstern någonsin drabbats av. Mycket av det som hör till vår gemensamma civilisation är alltså förskingrat, lagt i grus, evigt försvunnet. Även det ett brott i det högre registret. Ty att beröva människan hennes kulturarv är att beröva henne minnet, identiteten, förståelsen vem hon är och varifrån hon kommer.
Situationen i Mellanöstern ligger självfallet ljusår utanför skalan jämfört med fredliga Sverige, men även här mals kulturarvet rutinmässigt ner – fast på myndigheternas uttryckliga order, vilket knappast gör saken bättre. Det var journalisten Ola Wong som i SvD 9/8 slog uppmärksammat larm i frågan. Massor av fynd vid arkeologiska utgrävningar i samband med vägbyggen, etc, förintas fullt medvetet då staten inte tycker sig ha råd att ta hand om artefakterna.
Att överlåta vården till privata samlare anses vara oetisk kommersialisering. Hellre skickas föremål som mynt, ringar och knivar från järnålder och vikingatid till destruktion. ”Vad man gör är ju att man slänger vår historia!”, säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms läns museum, i Wongs artikel.
Trådar bakåt som klipps av och man krymper världens horisont för oss, hämmar utvecklingen av potentialen i våra egna universum, stjäl framtida generationers orienteringspunkter. Och i Sverige har vi inte ens något krig att skylla på.