Den svenska modellen innebär inte bara att överheten hårdbeskattar dig livet ut. Även vid ditt frånfälle är statsmaktens herrar lystet framme och försöker lägga rabarber på dina efterlämnade ägodelar. Denna möjlighet är systematiskt utnyttjad eftersom politikerna genom ett fiffigt riksdagsbeslut hösten 1928 införde en snudd på världsunik konstruktion.
Kusiners arvsrätt fimpades. Endast den närmaste familjekretsen skulle i fortsättningen få ärva. I annat fall blev dödsboet per automatik statens egendom, såvida inte den avlidne varit förutseende att skydda sin kvarlåtenskap från konfiskation med ett giltigt testamente.
Socialism in i döden kan man säga, men Sverige hade vid beslutstillfället en borgerlig regering.
Allmänna arvsfonden instiftades nu för att ta hand om den nya intäktskällan och under statens kontroll dela ut pengarna till diverse behjärtansvärda ändamål, som att göra tillvaron drägligare för utsatta barn och handikappade. Okej, det var väl trots allt rimligt i en tid av omfattande social nöd.
Men 90 år senare är Allmänna arvsfondens bågnande pengabinge värd över 7 miljarder kronor och har blivit ett ymnighetshorn för finansieringen av allsköns tveksamma projekt.
Vill du ha en rejäl summa till att bilda en lesbisk förening, bygga ut en golfbana, åka mera vattenskidor, sjunga gospel med pensionärer, eller kanske hänge dig åt antidemokratisk islamism? Grattis, det är bara några exempel på vilka slags bidragsansökningar som Allmänna arvsfonden idag beviljar.
”Ett hån mot döda människors livsgärning”, skriver den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell i Expressen (20/2) om den slappa mångmiljonrullningen och kräver att fonden läggs ner.
Jo, men är det inte typiskt staten att roffa folkets pengar med ena handen och lättsinnigt slösa bort dem med den andra? Om detta är den svenska modellen borde den verkligen - för att vända på Socialdemokraternas tjatiga slogan - avvecklas, inte utvecklas.