Fredens hav har Östersjön kallats. Visst låter det vackert? Men någon övertygande täckning i verkligheten finns knappast längre. Ett rättvisare epitet vore snarare det stora vapenskramlets hav. Ryssland uppträder aggressivt och provocerande som om Putinregimen sökte en kalla krigets returmatch.
Förra månadens Joint Sea 2017 illustrerar det upptrappade spänningsläget. För första gången i Östersjön slog Ryssland och Kina ihop sina påsar i en demonstrativ samövning med militärfartyg, soldater, stridsflyg och helikoptrar. När stormakter som dessa visar musklerna tillsammans finns skäl till oro. En axel Moskva-Peking på omvärldsscenen bådar allt annat än gott.
I september laddar Ryssland om igen, denna gång med Europas sista fullfjädrade diktatur Vitryssland, i en väldig manöver som går under namnet Zapad 2017. Budskapet går inte att missförstå. ”Zapad” är ryska för ”väst”.
Händelsevis sammanfaller Zapad 2017 med vår egen Aurora 17. Hela Försvarsmakten opererar då gemensamt för att möta ett tänkt överraskningsanfall mot Sverige. Förra gången något liknande skedde var 1993. Att övningsscenariot återaktualiserats säger åtskilligt om utvecklingen.
Dessvärre är slagkraften i det svenska försvaret som bekant risig. Precis som var fallet under 1930-talets mörknande period står vi med brallorna nere, eftersom partierna trott att krigshot tillhörde historien och att försvaret kunde glömmas. Sakta har dock insikten kommit att det nog var i naivaste laget.
Att S/MP-regeringen gjort upp med M och C om 2,7 miljarder extra kronor per år mellan 2018-2020 för att stärka försvaret kan därför synas välkommet. Men vid närmare blick är det inte obegripligt varför KD följt L och i ilsket missnöje lämnat förhandlingarna. Ännu tenderar snålheten att bedra visheten på ansvarigt håll.
NATO:s rekommendation är att minst 2 procent av BNP ska satsas på försvaret. Senast Sverige nådde den nivån var 1997. Därefter krymptes anslagen stadigt ner till dagens knapra 1 procent av BNP, vilket gör Sverige sämst i klassen bland länderna i Östersjöregionen.
Försummelsen har över tid urholkat vår försvarsförmåga drastiskt. Visst är det bra att extra pengar skjuts till. Men onsdagens uppgörelse betyder inte mycket mer än att försvarsanslagen fortsätter att ligga runt 1 procent av BNP framöver och att gapande hål kvarstår. Det är svårt att kalla det upprustning.
DN-journalisten Ewa Stenbergs analys (16/8) visar med pedagogisk klarhet otillräckligheten: "Vill man jämföra på annat sätt kan man säga att Sverige under åren 2000–2015 minskade sina försvarsutgifter med 14 procent. Ryssland ökade sina under samma period med 216 procent och genomsnittet i världen var en ökning med 55 procent, enligt statistik från FOI. Den skillnaden har Sverige inte på långt när utjämnat".
2016 tog politikerna totalt 1920 miljarder kronor i skatt från svenska folket. En svindlande summa. Ändå klaras det inte av att prioritera erforderliga resurser till hemförsäkringen av riket, trots att det börjat pyra farligt kring Sveriges knutar. Beklämmande.