Christian Dahlgren: Äntligen händer det

Januariavtalet levererar vad inte Reinfeldt vågade.

Björklund fick Löfven att slopa värnskatten.

Björklund fick Löfven att slopa värnskatten.

Foto: Claudio Bresciani/TT

Ledare2019-09-12 18:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

"Från årsskiftet avskaffas värnskatten", sa Stefan Löfven kort och lakoniskt när han i veckan läste upp sin regeringsförklaring.

Säkerligen hade han i samma stund den Linköpingsfödde biskopen Hans Brasks bevingade ord i huvudet: "härtill är jag nödd och tvungen". Det kan vi främst tacka Liberalerna och dess tidigare partiledare Jan Björklund för.

Värnskattens slopande var Björklunds viktigaste krav i förhandlingarna som ledde fram till januariavtalet och Löfvens fortsatta bana som statsminister. Det som inte ens Alliansregeringen pallade under sina åtta moderatledda år vid makten - av opinionskänslig rädsla för ilskna vänsteranklagelser om att "gynna de rika" - det är nu Socialdemokraternas lott att genomföra. Garanterat något som svider i det ideologiska skinnet på mången S-aktivist, men icke desto mindre sakpolitiskt klockrent rätt.

Minns att värnskatten bara skulle vara "tillfällig", som Göran Persson påstod när han införde den 1995 i samband med sin budgetsanering efter Sveriges statsfinansiella strukturkollaps. Det är alltså hög tid att detta kvartssekellånga provisorium äntligen ryker, särskilt som 90-talskrisen rimligen måste anses övervunnen vid det här laget.

Låt oss vara ärliga. För den taktiske räven Perssons del var värnskatten egentligen endast politisk kosmetika, ett brott mot principerna i den stora skattereformen 1990/91 han bedömde ofrånkomlig för att stilla sina egna väljargrupper. Budgetsaneringen innebar ju besk medicin. Den kunde enklare sväljas av Socialdemokraternas medlemmar och sympatisörer om Persson demonstrerade att även kapitalstarka krösusar fick betala ett kännbart pris.

Men värnskattens bidrag till statsbudgeten är tämligen ringa, och den kostar samhället betydligt mer än den smakar. Med fog kan man se den extra statliga inkomstpålagan (vilken idag drabbar en halv miljon svenskar som tjänar 61 000 kronor i månaden eller mer) likt en normdestruktiv straffskatt på flit och ansträngning, förkovran och hårt arbete, eget företagande och karriärsträvande.

Möjligen kan en sådan för de välståndsbildande krafterna kontraproduktiv skattepolitik applåderas av dem som siktar på ett Sverige i Ernst Wigforss anda där ”fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla".

I själva verket torde alla - inte enbart de direkt berörda - faktiskt tjäna på att värnskatten försvinner 2020, eftersom den resursskapande samhällsekonomiska dynamiken förbättras. Det lär behövas i ett vikande konjunkturläge.

Bra gjort, Liberalerna. Och bra gjort Löfven som gav efter. En stjärna i boken till er!