Inga-Britt Ahlenius ryggar som vanligt inte från att uttrycka den ofiltrerade sanningen: ”Det är fullständigt parodiskt och naivt, man blir helt galen när man hör det. Noll koll!”.
Varje skattebetalande svensk medborgare har skäl att instämma. Kritiken som den orädda tidigare chefen för Riksrevisionen och FN:s internrevision riktar mot Sida i Aftonbladet (2/9) kan inte kallas annat än förintande.
”Det är ju verkligen en fars på hur man bedriver utvecklingsarbete”, säger Ahlenius om den senaste biståndsskandalen där Sida årligen rullat iväg hundratals miljoner skattekronor i stöd till African Enterprise Challenge Fund (AECF).
Denna organisation, en av Sidas största pengamottagare, påstår sig ha det altruistiska målet att hjälpa fattiga afrikaner genom att stimulera småföretagsamheten söder om Sahara.
Snarare har den styrande AECF-nomenklaturan varit mycket företagsamma i att stimulera sina egna giriga behov av ett luxuöst privatleverne på den svenska biståndsmyndighetens bekostnad (eller riktigare: det arbetande svenska folkets).
Efter att oegentligheterna kommit i dagen har Sida fryst utbetalningarna, men skadan är förstås redan skedd.
Det är inte första gången, bara i år, som Sida ertappas med uppseendeväckande dålig koll och farsartad skötsel av sitt fögderi.
I våras avslöjades att Sida under två decennier pumpat in totalt omkring 200 miljoner skattekronor till en biståndsorganisation i Genéve, International Center for Trade and Sustainable Development, vars ledning levt ett jetsetliv ”bortom all kontroll” (SvD 9/3).
Förutom demoraliserande haverier av detta slag, kan man fråga sig vilket slags utvecklingsarbete Sida bedriver genom att ge generösa anslag till exempelvis Palestinska myndigheten, internationellt ökänd för grovt förtryck och systematiska brott mot grundläggande mänskliga rättigheter.
Statlig biståndsverksamhet måste inte vara fel och kan, rätt bedriven, göra viktig skillnad. Vem kan väl motsätta sig insatser för att bekämpa hunger och fattigdom, eller hjälp till uppbyggnaden av goda institutioner för främjande av fred, demokrati och fungerande marknader?
Problemet med den svenska biståndspolitiken är att den närmast inbjuder till slöseri, maktmissbruk och korruption.
Biståndsbudgeten är nämligen enorm, 51 miljarder kronor för 2019. Detta som automatisk följd av det beslutade målet att 1 procent av bruttonationalinkomsten årligen ska avsättas till biståndsutgifter.
Det kan verka behjärtansvärt på pappret och låter fint att skryta om i den politiska retoriken.
Men i realiteten har enprocentsmålet skapat ett svårhanterbart berg av skatteguld med kontraproduktiva incitament att hellre snabbt spendera och få iväg pengarna till olika projekt, än att spendera pengarna så effektivt och hållbart som möjligt.
Vill man vara mera rättvis mot Sida, kan man säga att det är en myndighet som fått en övermäktig uppgift i att hålla reda på det väldiga biståndsflödet och därför drabbats av administrativ stress - med upprepade skandaler som konsekvens.
Det borde vara en tydlig signal till regering och riksdag om att den nuvarande biståndspolitiken är i starkt behov av reformering.