I mitten av 80-talet tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en maktutredning. Uppdraget var att göra en fördjupad studie om demokratins villkor. Initiativet var vice statsminister Ingvar Carlssons. Ära den som äras bör. Han bidrog därmed - ofrivilligt eller ej - till en smärre revolution som i grunden förändrade vårt land till det bättre.
Utredningen arbetade i fem år, publicerade en rad intressanta delrapporter och 1990 kom slutbetänkandet "Demokrati och makt i Sverige". Konklusionen? Medborgarna upplevde en stark vanmakt i relation till den monolitiska välfärdsstaten med dess fyrkantiga byråkrati och politiska pampvälde.
Svenska folket var trötta på kollektivismen, kände sig omyndigförklarade och ville ha större eget inflytande över sina liv. Maktutredningen blev omskakande väckarklocka, fick stort genomslag i samhällsdebatten och påskyndade reformeringen av systemet i mer individorienterad riktning.
Partierna insåg att välfärdsstatens legitimitet - ja, ytterst demokratin som sådan - stod på spel och att förnyelse var nödvändig. Människor måste på ett konkret sätt få ökad bestämmanderätt i vardagen - och fick det också. Valfrihet blev ett honnörsord på den politiska agendan. Det resulterade bland annat i friskolornas införande.
Sannerligen vore den gamla maktutredningen (SOU 1990:44) nyttig för dagens socialdemokrater att damma av. Detta som en påminnelse om stolligheten i att torgföra förslag, vilka bär den unkna andan av det konformistiska betonghäcks-Sverige som medborgarna vantrivdes i. Ty vad betyder regeringens hot om att införa "vinsttak" för enskilda aktörer i välfärdssektorn? Att alternativen i praktiken deklareras som icke önskvärda och ska strypas genom antagonistiskt syftande regleringar.
Som lök på laxen lovar S nu även ett direktverkande förbud mot religiösa friskolor.
Det finns knappt omkring 70 stycken totalt, skolorna med kristna förtecken dominerar, ett par är judiska, ett tiotal muslimska. Konfessionella inslag i själva utbildningen är inte tillåten. Bön och andakter måste hållas utanför klassrummet och vara frivilliga. Så vad är problemet?
Förkommer misskötsel, vilket har skett, får väl tillsynen skärpas och i värsta fall den syndande skolan stängas. För oseriösa aktörer som trotsar gällande lagar och läroplaner ska naturligtvis ingen plats finnas.
Men att stoppa samtliga helt och hållet, rakt av, är ett rent diskriminerande övergrepp. Socialdemokraterna dundrar mot dessa friskolor som indoktrinerande och menar att de förstärker segregationen. Vänsterpartiet instämmer. Liknande tongångar hörs även från partiet som har det i sammanhanget ironiska namnet Liberalerna.
Troligen är det främst förekomsten av muslimska skolor som triggat förbudsidén, ett illa dolt populistiskt väljarfiskande i fördomar förenat med allmän skepsis mot religion och valfrihet överhuvudtaget. Bäst blir det om alla elever stöps i offentlig form under Storebrors allsmäktiga styre, tydligen. Hur lyckad var den mångfaldsfientliga ordningen förra gången?
Stefan Löfven borde låna Ingvar Carlssons exemplar av SOU 1990:44 och kolla.