Svenska kyrkan har precis som många andra institutioner centraliserats och förändrats. Prästgården är ofta såld, liksom många församlingshem. Kyrkoherden bor utanför församlingen och pendlar till jobbet. Församlingar är sammanslagna och allt mer makt har förflyttats till storpastorat.
För det mesta är också kyrkporten stängd, något som historieprofessorn Dick Harrison fick erfara gång på gång när han försökte besöka kyrkor i Dalsland och Skåne. I Svenska Dagbladet (23/8) gick Harrison så långt som att kalla de igenbommade kyrkorna det största och mest utbredda svenska exemplet på hur vi dagligen går miste om vårt gemensamma kulturarv.
Inom Svenska kyrkan verkar dock centraliseringsplanerna vara fortsatt starka. Besparingskrav som följer med minskande antal medlemmar har dragit igång en effektiviseringsiver som känns igen från företag och kommuner.
Inför kyrkomötet, vars första session inleds digitalt på tisdag 29 september, har det rasat en debatt om lämpligheten i fortsatt centralisering. På bordet ligger bland annat kyrkostyrelsens ambition att utreda stiftsindelningen i landet.
I farans riktning ligger då att stiften med tiden blir färre. Modellen för framtiden lär då vara de större enheterna, likt Linköping och Växjö. Och de mindre stiften – som Karlstad, Visby och Skara – lär vara där det på pappret går att effektivisera organisationen genom sammanslagningar.
Kyrkostyrelsen skissar även på att upprätta ett nationellt center för att hantera delar av administrationen och ekonomin. Dessa förslag på centraliseringar från kyrkostyrelsen har fått många att reagera, däribland domprosten i Linköping, Peter Lundborg. I Kyrkans tidning (16/7) skriver Lundborg att kyrkostyrelsens förslag är så omfattande att både reformationen på 1500-talet och Svenska kyrkans förändrade relationer till staten år 2000 framstår som mindre revideringar.
Det finns också anledningar att fråga sig om det är rätt tid att fatta stora beslut på årets kyrkomöte, som på grund av coronapandemin anordnas digitalt. Antalet ledamöter har kapats från 251 till 44, vilket har skapat en kraftig snedvridning i den geografiska representationen.
I en ledare i Kyrkans Tidning (17/9) ställs frågan om det kan anses rättvist att Linköpings, Strängnäs och Växjö stift förlorar mer än 60 procent av sina röster, medan Skara vinner 60 procent och Göteborgs stift vinner nära 80 procent. Stiften Linköping, Visby, Växjö och Strängnäs representeras vardera med bara ett enda mandat. Karlstad och Luleå representeras båda av två personer.