Människan är dömd till frihet. Dömd, eftersom hon inte skapade sig själv, men icke desto mindre fri, och från det ögonblick då hon slungas in i denna värld är hon ansvarig för allt hon gör. [...] Det finns ingen mening med livet a priori. Livet är ingenting förrän det levs; men det är ditt att ges mening, och dess värde är inget annat än den mening som du väljer.
Så skrev Jean-Paul Sartre i ”Existentialismen är en humanism” år 1946.
Boken var ett inlägg i efterkrigstidens livsåskådningsdebatt. Att människan är vad hon själv gör sig till är det övergripande budskapet. Det kan framstå som trivialt och självklart – men i fyrtiotalets Europa med ångest och tvivel som grundstämning var få saker det. I stadsdelen Saint-Germain-des-Prés i Paris där unga studenter, författare och konstnärer samlades för att lyssna på jazz och diskutera var frågan viktig på riktigt.
Hur kan man leva utan gud och hopp om frälsning, i en tillvaro där döden är det ofrånkomliga slutet och livet framstår som absurt och meningslöst? (Sartre trodde inte på religiösa rättesnören och menade att ingenting är givet – människan är varken god eller ond.) Svaret blev: Livets enda mening är den man själv lägger in i det.
Människan definierar sig själv och sin moral genom sina handlingar.
Det är tankar som rymmer stort hopp i en annars ganska mörk filosofi – och som kanske kan göra det även i vår tids sekulära tillvaro. (Att Sartre hade svårt att förena sin filosofi med sina kommunistiska uppfattningar är en parentes i sammanhanget.) Men tanken verkar knappast vara självklar i dag heller.
Det senaste exemplet är drevet i sociala medier som klädskaparen Gudrun Sjödén utsattes för under förra veckan. Vad som föranledde det? Att hon i en intervju i Svenska Dagbladet (4/3) sade att kvinnor som går tidigt från jobbet och hämtar på förskolan för att det är bekvämt, och sedan klagar på att de inte får högre lön eller någon vidare pension, sitter där de gör ”eftersom de har valt något annat än att satsa på sitt yrke”.
Nu går skam på torra land! Att påstå att människor – såväl män som kvinnor – har ansvar för sina liv är uppenbarligen något av det mest kontroversiella som man kan göra i Sverige. Att kvinnor faktiskt väljer att arbeta deltid och stanna hemma med sina barn i högre grad verkar spela föga roll för dem som har valt att förargas.
Bör de valen inte respekteras?
Det är naturligtvis inte fullt så enkelt som att alla aspekter av vårt liv är föranledda av vår egen handling. Vi påverkas av arv och miljö, och drabbas ibland av den obarmhärtiga slumpen. Men för alla som inte tror på fullständig religiös eller biologisk determinism torde det vara uppenbart att det finns mycket som kan vi själva kan påverka.
Livet lever sig inte åt oss. Det betyder såväl frihet att välja som ansvar för konsekvenserna. Den fria viljan, som fil dr Nicklas Lundblad har uttryckt det, gör att vi får leva ”med ansvaret som ledstjärna och kanske även med den existentialistiska ångesten som färdkamrat”.
Och nog är det vad det innebär att vara människa.