Det var i januari 2013 som den brittiske premiärministern utlovade en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap. David Cameron var pressad, framför allt från sitt eget konservativa parti, att ifrågasätta nyttan med EU för brittisk del. Då handlade kritiken främst om ekonomi. Storbritannien har inte infört euron, men EU-kritikerna ansåg att ändå att för många ekonomiska beslut som påverkade de brittiska öarna togs i Bryssel. Ett friare EU-medlemskap efterlystes.
Dåvarande utrikesminister i Sverige, Carl Bildt (M), kommenterade Camerons besked på twitter: ”Flexibilitet låter bra, men om vi öppnar upp för ett 28-växlat Europa har vi snart inget Europa kvar, bara en enda röra”. Men kritiken var mot unionens ökade makt var – och är – befogad. Tories är inte ensamma om den inom EU. Att ett så viktigt medlemsland som Storbritannien skruvar på sig, måste hörsammas.
Innan det brittiska folket tar ställning, vilket ska ske senast 2017, ska Cameron omförhandla medlemsvillkoren. På tisdagen skickade premiärministern sina krav till Europeiska rådets ordförande Donald Tusk. De flesta av kraven är vettiga, och kan gynna även Sverige, såsom garantier för länderna utanför euron att inte köras över, och ökat inflytande för de nationella parlamenten att stoppa Kommissionens lagförslag. Det mest problematiska förslaget är att medborgare i övriga EU-länder inte ska kunna ta del av den brittiska välfärden på samma vis som i dag – även om de arbetar och betalar skatt i Storbritannien. Detta strider mot den fria rörligheten och kommer, med rätta, att bli omstritt.
Framför allt är det dock Camerons tajming som är usel. Han är visserligen låst av 2017, men nu riskerar hela saken att handla mer om flyktingar och migration än något annat. Människor, varifrån de kommer och i vilket syfte tenderar att blandas ihop. Britter med Calaistunnelseende ser möjligen ett utträde ur EU som ett sätt att slippa ta emot flyktingar. Det kan alltså bli en folkomröstning om invandring (svenska SD:s heta dröm) istället för Storbritanniens viktiga medlemskap, som varat i unionen för fred och frihet sedan 1973.
Först ska Camerons krav förhandlas, men skulle britterna sedan rösta nej riskerar inte bara den europeiska unionen, utan även den brittiska, falla samman. Såväl Skottland som Nordirland har hotat med upplösning, de är mer unionsvänliga mot Bryssel än mot London. Premiärministern själv vill inte leda landet ur EU, men spelar ett högt spel. Låt oss hoppas att han går segrande ur det.