Byråkrati, har det giftigt sagts, är en felfri metod att omvandla energi till ingenting. Paragrafrytteriet som drabbat Per Olsson i Motala tycks dessvärre bekräfta detta påstående. Det är han som fått den behjärtansvärda idén att ge nytt liv åt Motala verkstads gamla stationshus, taget ur drift för närmare femtio år sedan (se reportage i Corren 20/11 – transparens: Per Olsson är en tidigare journalistkollega till mig på tidningen).
Förra hösten köpte han den idag svårt nedgångna fastigheten på 250 kvadratmeter, uppförd under Oscar II:s regentperiod 1873 och belagd med rivningsförbud. Den tomma och förfallna tegelbyggnaden ville Per Olsson restaurera och göra vacker igen. På bottenvåningen, där det en gång var väntsal och expedition, tänkte han sig kunna inrymma en pizzeria.
Det borde väl Motala kommun enbart hälsa med glädje och öppna armar? Det forna stationshusets bevarande säkras, sätts i gott skick och blommar åter upp med en trevlig näringsverksamhet, allt till lokalsamhällets fromma och utan att det kostar skattebetalarna en krona.
Men nej. Detta är ju ändå Sverige. Per Olssons villighet att investera pengar och kreativ energi i detta projekt ska tydligen krossas till grus och intet i det byråkratiska komplexets pedantiskt malande handläggarkvarnar.
Restaurang i stationen? Omöjligt, kommer icke på fråga! Bygglov för en sådan åtgärd vore en hädelse mot de heligt gällande planbestämmelserna, vårt tids motsvarighet till stentavlorna som profeten Moses bar ner från toppen av berget Sinai.
Enligt den kuriösa motiveringen från Samhällsbyggnadsnämnden i Motala är matservering utesluten att bevilja, då byggnaden numera saknar band till tågtrafiken och ligger fyra meter för nära järnvägsspåren. På en före detta station får man alltså inte äta pizza medan tågen susar förbi. Men om samma station fortfarande vore aktiv är det fritt fram beställa in en Capricciosa. Undra just vem som i sin outgrundliga vishet hittade på denna onekligen intressanta regel och varför?
Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus tvår beklagande sina moderata partihänder, hänvisar till lagen, förklarar sig bakbunden och säger sig inte kunna göra någonting åt saken. Sålunda torde lärdomen av denna historia vara att maktlös är kommunpolitiken, allsmäktig är regelverket som inte lämnar utrymme för dispens, flexibilitet och lite vanligt sunt förnuft.
Den finske författaren Henrik Tikkanen menade att byråkrati är konsten att skada i osjälviskt syfte. Han måste tänkt på Motala och den svenska plan- och bygglagstiftningsapparaten.