I dagarna kom två nyheter (SVT 11/11) som på ytan verkar åtskilda men i verkligheten hänger ihop. Den ena handlar om avhopparverksamheten i länet, den andra om psykisk ohälsa hos elever med underkända betyg i skolan. De symboliserar var sin ände av brottsbekämpningsspektrat som ofta glöms bort i kriminalpolitiken, till förmån för hårdare straff och fler poliser på gator och torg.
För varje kriminell bana börjar och slutar någonstans. En människa föds inte till brottsling utan hon begår brottsliga handlingar, i stor utsträckning påverkad av riskfaktorer i miljön. En sådan riskfaktor är enligt bland annat Brottsförebyggande rådet just dåliga betyg i skolan. En olycka kommer sällan ensam, sägs det, och den hänger ofta ihop med andra riskfaktorer som till exempel missbruk och socioekonomisk utsatthet.
Det blir tydligt i den årliga undersökningen Om mig som genomförs av Region Östergötland, länsstyrelsen och länets kommuner. Runt 8 000 ungdomar i årskurs åtta på högstadiet samt andra året på gymnasiet svarade på en enkät om hälsa och livsstil. Av dem uppgav hela 29 procent att de blivit underkända i ett ämne, och sju procent att de blivit underkända i minst tre ämnen. I enkäten framkommer att elever som blir underkända i fler än ett ämne har större risk för psykisk ohälsa och att hamna i drog- och alkoholmissbruk.
Till råga på detta är risken störst bland pojkar, i varje fall på högstadiet. Det finns också en koppling mellan underkända betyg och socioekonomisk bakgrund. Låter detta bekant? Det är i princip samma faktorer som påverkar risken för att begå brott. Enligt en rapport från Brottsförebyggande rådet (25/8) är den främsta riskfaktorn för att fastna i en kriminell livsstil att vara ung man, tätt följd av låg utbildning och låg inkomst. Det finns en koppling mellan missbruk och kriminalitet, och enligt den senaste Om mig-undersökningen även mellan missbruk och dåliga betyg i skolan.
Det finns all anledning för politiker att uppmärksamma denna koppling och ta skolresultaten på allvar, om inte av utbildningspolitiska så åtminstone av brottsförebyggande skäl. En tidig brottsdebut kan bita sig fast i en människas liv. Uppföljningar av unga brottslingar som Brottsförebyggande rådet gjort ger vid handen att många fortsätter på inslagen bana som vuxna, till hög kostnad för både den enskilde och samhället.
Vad händer när en person redan fastnat i en kriminell livsstil? Lyssnar man på ledande politiska företrädare och opinionsbildare får man intrycket att det endast är hårdare straff som hjälper. Men i takt med att straffen skärps och de repressiva åtgärderna mot kriminella blir allt fler ökar också kostnaderna för rättsväsendet. Redan idag är polisen och kriminalvården överbelastade. Det kommer att krävas stora utgiftsökningar för att finansiera utbyggnaden av fängelser och nyanställning av fler poliser. I det sammanhanget är det viktigt att politikerna inte glömmer bort avhopparverksamheterna när de beslutar sina kriminalpolitiska strategier. För varje person som lämnar brottsbanan bakom sig minskar kostnaden för samhället.
Regeringen har sin vana trogen tillsatt en utredning i frågan, men även skjutit till 15 miljoner i budgeten för 2022. Regionalt så meddelade Norrköpings kommun att de satsar 3,5 miljoner kronor på att utöka den uppsökande avhopparverksamheten och rikta den även mot unga. Frågan är vad man får för pengarna. Under de senaste två åren har två personer varit i kontakt med verksamheten, varav en har lyckats lämna brottsbanan.
Det kan tyckas som en klen utväxling, men faktum är att det är en komplex process att få en person att lämna en kriminell livsstil. Linköpings kommun verkar i det avseendet ha lyckats något bättre. Här har sedan 2019 hela sju personer tagit del av insatserna, och fem har lämnat den kriminella banan eller är på väg att lämna.
Avhopparprocessen är komplicerad. Det handlar om en grundläggande förändring av en persons självuppfattning i kombination med samhällets generella acceptans av dennes nya icke-kriminella identitet. Först behöver personen alltså sluta begå brott. I nästa steg sluta betrakta sig själv som en brottsling och till sist även sluta betraktas som en sådan av samhället. En sådan process tar tid.
Det är lätt att ropa på hårdare straff, men det finns mycket att vinna på att utöka kriminalpolitiken till att även innefatta förebyggande insatser och en utbyggnad av avhopparverksamheten. Både socialt, ekonomiskt men framför allt medmänskligt.