Redan i oktober varnade slakterier i Västsverige för att det kan bli svårt att fylla efterfrågan på julskinka i år (SVT). Nu återupprepas varningen i kött- och charkbranschens egna tidning – det kan bli en skinkfri jul eller en polsk eller tysk julskinka.
Orsaken? Det finns inte längre tillräckligt med grisar i landet.
Under perioden juni 2022 till juni 2023 minskade antalet suggor i Sverige med 15 procent. "Detta är den lägsta siffran över antal grisar i juni som uppmätts", konstaterar Jordbruksverket som står för statistiken.
Vad beror då den dramatiska minskningen på?
Först och främst är det ett resultat av den väldiga kostnadsökningen efter Rysslands utvidgade anfallskrig mot Ukraina. Allt blev dyrare för gårdarna – drivmedel till traktorerna, foder till djuren och gödning till åkrarna. För att inte tala om att räntorna på lånen sköt i höjden. Samtidigt ökade osäkerheten om gårdarna kan få betalt för alla kostnadsökningar, givet alla krav på lägre livsmedelspriser för konsumenter.
Men kostnadsökningarna under senare år är nog inte hela förklaringen till varför antalet grisar i Sverige aldrig har varit färre i modern tid. Det har bäddats för gårdsnedläggningar under många år – och det gäller grisgårdar, mjölkproducenter och ekologiska grönsaksodlare. Orsaken är att det är ett slit att vara lantbrukare, och då handlar det inte om det fysiska arbetet.
I stället är det arbetet vid skrivbordet som lär suga livsandarna ur många. För kravet är att lantbruken ska rapportera in allt fler uppgifter till livsmedelsföretag och myndigheter. Regelberget växer ständigt.
Under åren 1996 till 2016 ökade antalet lagkrav som berör lantbruk med 120 procent, enligt en studie från Sveriges lantbruksuniversitet. En gård som har nötdjur och växtodling omfattades 2016 av cirka 450 lagkrav. Och sedan dess lär reglerna ha blivit än fler. Till det ska läggas alla uppgifter som mejerier, slakterier och liknande aktörer avkräver gårdarna.
Det motsägelsefulla är att politiken har lovat den motsatta utvecklingen. Sedan 2003 har flera myndigheter haft i uppdrag av regeringen, genom regleringsbreven, att förenkla för lantbruken. Livsmedelsverket har haft det kravet på sig i 15 av de 18 åren. Jordbruksverket och länsstyrelserna har haft samma uppdrag i 13 av 18 år.
Men det verkar helt omöjligt för politiken att få igenom sin vilja. Reglerna blir fler, inte färre.
Som lantbrukare är det då lätt att dra slutsatsen att politiker bara pratar. Det finns ingen vilja att förbättra för svensk livsmedelsproduktion. Och det som då sker är att ett urgammalt oskrivet kontrakt upplöses, mellan stat och gårdar.
För historiskt har lantbrukets livsmedelsproduktion sett som en grund för en stats fortlevnad. Utan mat finns inget försvar. Det har lett till att staten å sin sida har värnat lantbruket i landet och lantbrukarna å sin sida nog har känt en plikt att producera mat – särskilt under svåra tider. Men det här gamla kontraktet upplöses när politiken under årtionden har visat sig oförmögen att genomföra det i stort sett enda löftet till lantbruket – regelförenklingar. Pliktkänslan i lantbrukarkåren har eroderat, liksom många av lantbruksföretagens ekonomi.
Resultatet av den kraftlösa politiken ser vi nu. På område efter område går Sverige från att vara i stort sett självförsörjande till att vara beroende av import från utlandet. En utveckling som gör Sverige sårbart. Mejeriprodukterna är allt oftare gjord på dansk eller finsk mjölk. Brödet kan under nästa år behöva bakas på importerat mjöl. Och så var det julskinkan, som i år kan behöva tas från Tyskland eller Polen.