Det är ett vågspel att försöka sia något om den utdragna, trassliga och tragikomiska politiska farsen som kallas Brexit. Bara att hänga med i alla röriga turer ger antydan till tröttande huvudvärk. Men slutkapitlet tycks ändå snart vara här. 

Även om Boris Johnsons tjurskalliga föresats att Storbritannien ska lämna EU den 31 oktober inte blir av, så vore allt annat än ett adjö till Bryssel vid ett senare datum ungefär lika sannolikt som att Big Bens visare plötsligt skulle börja gå baklänges. 

Fast det skulle kanske inte Boris Johnson ha något emot i och för sig. Det är ju tämligen tydligt att han tagit sikte på framtiden genom det förflutnas lins. Besattheten att ro Brexit i hamn har för honom blivit ungefär vad evakueringen vid Dunkerque var för den brittiska nationen 1940, en dramatisk räddning undan det stora hotet från kontinenten. 

Brexit är Johnsons chans att iscensätta ett nytt heroiskt skådespel med Storbritanniens självständighet i potten, där han själv ikläder sig rollen som sin dyrkade idol Winston Churchill. Om honom skrev Johnson en biografi 2014 med den talande titeln ”The Churchill Factor. How One Man Made History”. Nu är den hett efterlängtade ödesstunden kommen för Johnson att äntligen bevisa att han är av samma virke: den envist stridande statsmannen som grandiost böjer historien efter sin vilja. 

I all nykter jämförelse med Churchill framstår visserligen Boris Johnson som en populistisk clown på destruktiv katastrofkurs, en engelsk variant av Donald Trump (även om Johnson i rättvisans namn är mer bildad än denne). Men hållningen till EU som Boris Johnson intagit, är faktiskt inte väsensskild från Churchills egen syn på det europeiska projektet.

Ofta citerat är stycket ur det berömda tal som Churchill höll på universitet i Zürch 1946. Det var precis efter andra världskriget. Churchill pläderade för en konstruktion som kunde återsamla den europeiska familjen, hindra fler krig och garantera fred, säkerhet och frihet. ”Vi måste bygga upp ett slags Europas förenta stater”, utropade han. 

Aningen förbisett är dock att Churchill slog fast att något deltagande för Storbritanniens del, utöver att vara en vänligt sinnad sponsor till detta bygge, skulle det inte bli frågan om. De som hoppades på motsatsen när EEC bildades 1952 (EU:s föregångare) högg i sten. Churchill var då premiärminister för andra gången och avvisade bestämt att Storbritannien skulle överlåta något av sin nationella suveränitet till en framväxande federal kollos på kontinenten. 

Boris Johnson fullföljer hans linje. Kosta vad det kosta vill.