På väg mot en uteservering på ett försommarvarmt Stora torget så berättar vännen att han ser mig som sin bästa Linköpingsambassadör, den som alltid har något bra att berätta om kommunen vi bor i. Jag har aldrig tänkt på det som så, kanske mest för att det kommer naturligt.
Det är lätt att bli hemmablind för det man vill förbättra och förändra, men det förtar inte att ofta kloka politiker i generationer lagt grunden för en fungerande välfärd och en robust ekonomi som tål när det blåser snålt. Även om majoriteter har skiftat så har det liksom aldrig ballat ur på riktigt. Linköping är med andra ord enastående tråkigt, förutsägbart och disciplinerat. Värre saker kan sägas om hur en kommun sköter sitt uppdrag.
Trots att jag alltid känt mig trygg i min övertygelse om att tråkig politik också är bra politik så drabbas jag av en smärre identitetskris över sommaren. Kanske är det kontrasten till den välordnade hemstaden som gör att jag så uppskattar den vardagliga oförutsägbarheten under ett par kringresande veckor i Frankrike, Italien och Tyskland.
En obefintlig trottoar i den franska byn utanför Nice känns charmig, trots frånvaron av nollvision om döda i trafiken och den uppenbart bristfälliga handikappanpassningen. Det italienska trafikkaoset i Milano uppfattar jag som härligt kontinental, även efter jag blivit tutad på och givits fingret. Den ovårdade stadsparken Tiergarten i Berlin känns rustik och äkta, när det nog mer handlar om usel ekonomi och bristande jämställdhetsperspektiv i stadsplaneringen.
Livet verkar fungera för en massa européer utan att lokalpolitiker planerar varje steg som de tar. Det är som att de aldrig har hört talas om barnkonventionen, jämställd snöröjning eller hushållning med offentliga resurser. De har säkert inte ens en kommunal avdelning för mänskliga rättigheter. Tanken svindlar och kaoset känns för en stund lite befriande. Kanske borde vi i Linköping också släppa lite på ordningen och inte tänka så mycket på vare sig dagens ekonomi eller kommande generationer?
På väg hem, och efter en lång bilresa från norra Tyskland, så möts jag till sist av Gärstadverkens skorstenar. De fyrtorn som berättar för oss Linköpingsbor att vi är hemma i tryggheten. Tråkigt, förutsägbart och disciplinerat. Plötsligt är tankarna om något annat som bortblåsta. Kontinental oförutsägbarhet är skönt under ett par sommarveckors ledighet, men resten av året är det som det gamla ordspråket säger: Borta bra, men hemma bäst. Det är inte svårt att vara en god ambassadör för det.