Länge framstod Sverige som något av ett unikum. Medan etablissemanget i våra nordiska grannländer på 70-talet utmanades av högerpopulistiska missnöjespartier, fick sådana rörelser inget fäste i opinionen här. Den lika korta som kaotiska parentesen Ny Demokrati i 90-talets början var undantaget som bekräftade regeln. Till stor del var det Gösta Bohmans förtjänst och de som bar arvet vidare efter honom.
Bohman svetsade ihop konservatism med liberalism i slagkraftig form, kanaliserade den växande otrivseln med socialstatens avigsidor - förmynderi, överbyråkratisering, högt skattetryck, etc - och fann en äkthet i uttrycket som väckte folklig anklang. Det blev genaste svårare att utmåla Moderaterna som en kverulantisk intresseförening för priviligierade som drömde om att återvända till det gamla klassamhället före demokratins genombrott.
Partiet blev borgerlighetens ledande därför att partiet tog position som borgerlighetens rejälaste och saluförde sig effektivt som den socialdemokratiska maktmaskinens pigga antites. Ut med kollektivism, tröga system och flummig 68-radikalism! In med individualism, valfrihet och ordning på torpet!
Moderaterna tog ett stadigt grepp om politikens högerflank, breddade den väljarmässigt, fångade upp liberaliseringens moderniseringsvindar som låg i tiden med Reagan och Thatcher, samt - och detta är poängen - kvävde utrymmet för svenska motsvarigheter till stökiga uppstickare likt Danmarks Mogens Glistrup, Norges Anders Lange och annat i den tangentens riktning. Både utifrån självbevarelsedrift och av demokratiska anständighetsskäl hade Moderaterna en uttalad taktik att ”hålla rent till höger”, vilken sköttes mycket framgångsrikt.
Det gjorde att man aldrig heller hamnade i den problematiska situation som Socialdemokraterna hade i förhållande till sina extremistiska problembarn vänsterut. Dels bekämpades kommunisterna, dels behövdes kommunisterna i regeringsunderlaget.
Bohmanlinjen fungerade i allt väsentligt tills Fredrik Reinfeldt skapade ”Nya Moderaterna” och ledde Alliansen till två valsegrar genom att triangulera sig till herraväldet över mittfältet och sno valda delar av ärkerivalen Socialdemokraternas kläder. Reinfeldts maktvinnande koncept innehöll dock en draksådd.
På sikt blev partiet vilset när dess kärnidéer vattnades ur. Och en rejäl bit av det högerutrymmet lämnades övergivet och obevakat. Marginalpartiet Sverigedemokraterna fick en grogrund att exploatera och har med sin blandning av vulgärnationalistiskt flaggviftande, främlingsfientlighet, välfärdschauvinism och Per Albin-nostalgi gått fram som en ångvält i det politiska landskapet. De flesta väljare fattar att SD är suspekta. Men den roll som Bohman och hans ”Moderaterna Classic” intog likt en systemkritisk säkerhetsventil har ju varit vakant. Decemberöverenskommelsen 2014, när hela borgerligheten kapitulerade som opposition, gjorde knappast saken bättre. Vilka andra än Jimmie Åkesson & Co fanns att vända sig till för att tydligt signalera oro när gängkriminaliteten breder ut sig, polisen inte kommer, sjukvården är otrygg, integrationen av nyanlända ter sig likt en fråga utan trovärdiga svar, och så vidare?
Den nyligen avslutade M-stämman visar att Ulf Kristersson vill återta förlorad mark och glömma Reinfeldt. Skärpt politik med tuffare tag gäller. Bohman är tillbaka, sent omsider. Av Sifos oktobermätning att döma, där M går framåt på SD:s bekostnad, tycks det börjat bli match om högerflanken igen.