Visserligen läser jag då efter bästa förmåga franska tidningar, men de intryck man får med sig hem är ändå ytliga. I sämsta fall rent missledande, eftersom de orter man besöker oftast ligger i de populära distrikten där man sällan möter den bistra verklighet som präglar förorterna i många av Frankrikes största städer, som Paris och Marseille.
2005 skakades en av Paris förorter av ett ungdomsuppror som pågick i tre veckor.
Den tändande gnistan var att två unga invandrarpojkar som jagats av polisen gömde sig i en elcentral där de brändes till döds. Stenkastning och bilbränder präglade sedan de veckor som följde. Tusentals bilar brann i Paris och slagsmålen med polisen blev våldsamma. Men förutom de två döda ungdomarna i elcentralen krävdes bara två ytterligare dödsoffer.
Nicholas Sarkozy, då inrikesminister, gick ut i media med budskapet att man borde ”spola bort slöddret”. Han tycks genom åren ha bevarat samma attityd. Skulle han verkligen bli högerns presidentkandidat i nästa års val, kan man förvänta sig en hänsynslös strid mellan honom och Nationella Frontens Marine LePen, något som högst sannolikt ytterligare vidgar klyftan mellan fransmän i gemen och förorternas tredje och snart fjärde generation invandrarungdomar.
Det är intressant att se hur mycket som förenar Marine LePen, Sarkozy och Donald Trump i USA, när det gäller att vaska fram politiskt guld ur främlingsfientlighetens smutsigaste vattendrag.
Vid det här laget finns det många viktiga erfarenheter att hämta från både Tysklands och Frankrikes arbete med ungdomar som omfamnar en radikal islamism, från försöken med att integrera nyanlända flyktingar och även den rent polisiära verksamheten. Man kan lära sig vad som fungerar och vad som misslyckas och skulle efter en analys av förutsättningarna därmed kunna undvika många felaktiga eller resursslösande åtgärder.
Problemet är förstås att vi svenskar alltid vet bäst, eller åtminstone är övertygade om att utländska erfarenheter inte är tillämpbara inom ramen för ”den svenska modellen”. Den som alla våra politiker nu talar om, men som ingen kan definiera. Mest skulle vi nog kunna lära oss om vi inom viktiga områden jämför hur tyskar och fransmän tacklar problemen och drar slutsatser om hur insatser och resultat varierar.
Självklart kan också rent politiska lärdomar dras. Då inte bara hur man fångar upp de främlingsfientligas och de missnöjdas röster, utan även vad den långsiktiga kostnaden blir av en sådan politik.
De tio år som förflöt efter upproren i Paris 2005 präglades av en alltmer hårdnande attityd och starkare fransk nationalism. Den tredje invandrargenerationens reaktion tycks ha varit ett ökande främlingskap och en radikalisering som 2015 mynnade ut i dödsskjutningar och bombdåd.
När Kristdemokraterna låter en jättelik svensk flagga täcka scenens hela fond vid partiets dag i Almedalen, så är detta ett tecken på vart man är på väg. Det sker inte bara av kärlek till Sverige, utan visar att man letar röster bland främlingsfientliga Sverigedemokrater. Det kristna kärleksbudskapet hade skickats på sommarlov.
För övrigt anser jag att värnplikt bör återinföras.