Ett svenskt medlemskap i Nato rycker allt närmare. Det som tidigare mest var en avlägsen högerfantasi verkar av allt att döma bli verklighet. Sedan Ryssland invaderade Ukraina i februari i år har folkopinionen svängt från att vara tydligt emot Nato till att vara hälften för. Och partierna hakar på. Med Sverigedemokraternas kursomläggning finns nu en majoritet för Nato i riksdagen. Den sista pusselbiten är Socialdemokraterna, och även där verkar det röra på sig.
Så sent som igår rev Socialdemokraterna upp sitt kongressbeslut om att Sverige ska vara alliansfritt. I ett pressmeddelande (11/4) skriver de att ”uppstår ett behov av att göra ett förändrat säkerhetspolitiskt vägval är det upp till partistyrelsen som partiets högsta beslutande organ mellan kongressperioderna att ta ett sådant beslut”. I klarspråk betyder det att partistyrelsen är beredda att köra över medlemmarna och egenhändigt besluta om en svensk Nato-ansökan.
Processen är klassiskt socialdemokratisk. Officiellt ska det hållas medlemsmöten runt om i landet för att ha ”en säkerhetspolitisk dialog” med intresserade medlemmar och förtroendevalda. Men det är en rökridå, ett sätt att ge partistyrelsens beslut ett sken av legitimitet. Socialdemokraterna skulle aldrig riskera en intern splittring i en så viktig fråga ett halvår innan valet. Allt tyder på att beslutet redan är taget. Snart kan decennier av alliansfrihet ersättas med ett Natomedlemskap – på Socialdemokraternas initiativ.
Det är ett historiskt besked. Alliansfriheten har varit en grundbult i svensk säkerhetspolitik och den socialdemokratiska regeringens fokus de senaste åren har varit att bygga bilaterala försvarssamarbeten. Viktigast av dessa var samarbetet med Finland. I och med att Finland gjort en rekordsnabb kursomläggning och kan komma att ansöka om Natomedlemskap redan nästa månad faller hela strategin. Sverige riskerar att bli försvarspolitiskt isolerat.
Rysslands invasion av Ukraina och illa förtäckta hot mot både Finland och Sverige visar att det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet är värre än på länge. Många försvarsexperter har varnat för att Ryssland är en opålitlig stormakt med expansiva ambitioner, och idag vet vi att de hade rätt. Argumentet för Nato är i huvudsak detsamma som argumentet emot: att ansöka om medlemskap är att välja sida. Idag finns inget annat alternativ för Sverige än att välja den sida som inte invaderar, våldtar och mördar sina grannar - eller hotar Sverige med militära konsekvenser.
En grundregel i svensk politik är att Socialdemokraterna vid varje givet tillfälle kommer att driva den politik som ger störst chans att vinna nästa val. Att klamra sig fast vid ideologisk alliansfrihet och riskera att isolera Sverige i krigstider skulle knappast gynna regeringen i opinionen. Det förstår Socialdemokraternas partistrateger. Nu gäller det att snabbt rädda både ansiktet och Sverige, och driva igenom ett ja till Nato som enda kvarstående säkerhetspolitiska alternativ. Det är ett sätt att visa ledarskap och handlingskraft, och samtidigt döda Nato-debatten som valfråga.
Ett Natomedlemskap i elfte timmen är inte optimalt; bäst hade varit om vi gått med för många år sedan. Men det är först nu många inser allvaret. Och det finns något vackert i att Socialdemokraterna, som så länge varit hårda motståndare till Nato, kan bli de som till slut ansöker om ett svenskt medlemskap.