I höst väljer Sveriges största parti en ny partiledare. Vem det än blir finns stor chans – eller risk, beroende på perspektiv – att personen i fråga blir nästa statsminister. Hetaste kandidaten att efterträda Stefan Löfven (S) är finansminister Magdalena Andersson (S). Hon har länge pekats ut som partiets kronprinsessa och flera distrikt, bland annat Socialdemokraterna i Östergötland, har nominerat henne som sin kandidat.
På ytan verkar valet av Andersson uppenbart. Hon är politisk veteran och har under sina snart åtta år som finansminister bland annat lotsat Sverige genom coronapandemin. Om det är en sak Andersson förstår sig på så är det statsfinanser. Men räcker det för att styra ett land?
Att vara statsminister och finansminister är två väldigt skilda uppdrag. En statsminister ska kunna hålla ihop en koalition, vinna gehör för regeringens politik i riksdagen, representera Sverige utomlands och ingjuta förtroende i medborgarna. Statsministeruppdraget handlar mindre om att förstå transfereringssystem och mer om att förstå människor.
En finansminister, å andra sidan, ska hålla hårt i skattepengarna och hålla emot när övriga statsråd skramlar med bössan. Att vara finansminister handlar i mångt och mycket om att göra sig osams med folk. Och Andersson har tyvärr rykte om sig att vara duktig på just detta. De egenskaper som gör henne till en bra finansminister ligger henne i fatet som regeringschef.
Samtidigt säger både opinionen och erfarenheten att det blir ett regeringsskifte nästa val. Socialdemokraterna har styrt i två mandatperioder, med begränsad framgång, och oddsen är låga att det blir Moderaterna som får prova sin lycka nästa år. Detta vet de socialdemokratiska strategerna såklart om. Den som blir ny partiledare väljs i princip för att leda partiet genom en valförlust.
Kanske finns här en djupare strategi bakom nomineringarna av Magdalena Andersson. En valförlust är tillfälle att inleda en förändringsprocess i partiet och Andersson har pondus nog för driva igenom policyförändringar på områden som migration och integration, där Socialdemokraterna hittills varit uppbundna av Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern.
Tittar man på opinionen så finns det fog för en sådan kursomläggning. Socialdemokraterna tappar stadigt i opinionsundersökningarna. Tydligaste tecknet på deras bristande relevans är sammanklappningen bland LO-medlemmar. Enligt Statistiska Centralbyråns partisympatiundersökning från maj sympatiserade endast 35 procent av LO-medlemmar med Socialdemokraterna, ett tapp på hela fem procentenheter på bara ett halvår. Var fjärde medlem föredrar Sverigedemokraterna.
Det är tydligt att Socialdemokraterna idag inte lyckas hitta svaren på väljarnas frågor, oavsett om det handlar om trygghet eller fördelningspolitik. Anderssons uppdrag som partiledare blir att göra partiet relevant igen. I mångt och mycket påminner hennes öde om Anna Kinberg Batras (M). När hon valdes till partiledare för Moderaterna var det med liknande förutsättningar – en erfaren men relativt okarismatisk politiker som fick driva igenom en hårt kritiserad policyförändring och närma sig Sverigedemokraterna. När det var gjort avsattes hon, och stigmat försvann med henne medan efterträdaren Ulf Kristersson (M) tyst kunde fortsätta på samma spår.
Om Andersson blir Socialdemokraternas Kindberg Batra, ett politiskt offer, återstår att se. Men det är nog en tveksam glädje att bli socialdemokratisk partiledare i dessa dagar.