Daniel Suhonen skriver ”Jag hade fått ett uppdrag. Att hjälpa Håkan Juholt”, i sin omtalade bok ”Partiledaren som klev in i kylan”. Hjälpen är att skriva ideologiska tal åt Socialdemokraternas nye ledare. Suhonen ägnar ett tiotal av sina drygt 500 sidor åt hur han arbetade med Juholts installationstal och hur exalterad, men kluven, han var inför detta. Till måndagen efter kongressen där Juholt enhälligt väljs är Suhonen ålagd att skriva ledare om densamma till Västerbottens Dagblad. Detta åsamkar enligt utsago viss ångest, men han fattar beslutet att han ”måste skriva och jag måste vara hederlig”.
Senare ska Suhonen bli anklagad av "moderatsidor" för att hylla sig själv, vilket skribenten har förståelse för. Där och då kommer han undan med det och blir så småningom redaktör på S-magasinet Tiden på femtio procent. Övrig tid fungerar han som talskrivare och hemlig rådgivare/hejarklack åt Juholt via mejl och sms. De ses mycket sällan. En sådan sms-konversation om Almedalstalet lyder: ”Det är bara socialismen som gör dig glad” (Suhonen). ”Jag har saknat den” (Juholt). ”Det har jag med” (Suhonen).
Sedan Juholts avgång har Stefan Löfven tillträtt och valts att styra över en visserligen en historiskt svag regering men som statsminister. ”Borgarna” är i opposition. Så varför ägnar Daniel Suhonen, flitigt anlitad vänsterdebattör och chef på den fackliga tankesmedjan Katalys, två år åt att skriva om en partiledare som fick tio månader lång karriär? Varför låter han bara inte saken bero? Skälet är inte att ge Håkan Juholt upprättelse – vad skulle denne ha att vinna på att hans rekordkorta partiledarskap återigen stöts och blöts på ledar- och kultursidor? Oskarshamnssonen är återvald till riksdagen, numera suppleant i riksdagens kulturutskott. Någon mycket mer framträdande post lär inte vara aktuell, även om hans parodiska tid på partitoppen i Suhonens syn på saken visar sig vara det mesta utom hans eget fel. Nej, Suhonen har inte skrivit för Juholt.
Han har skrivit den för sin egen skull. Daniel Suhonen är bitter. I Juholt såg han möjligheten, både för partiet och sig själv, att växa och att göra det vänsterut. ”I opposition skulle min roll vara i kulissen”, skriver Suhonen. Vem vet vilken roll "chefsideologen" skulle få i majoritet? Ganska snart inser de flesta, motvilligt även Suhonen, att Juholt inte kommer att frälsa vare sig Socialdemokraterna eller Sverige. I dag vilar absurditet över tanken på Håkan Juholt som statsminister - och hans stappliga parhäst Tommy Waidelich som finansminister. Suhonen utmålar mannen med mustaschen som ett högmodigt, klumpigt men hederligt offer, slaktat av smartare får i s-skocken och elaka journalister som Bengt Ohlsson (som startade något genom att ”han pissade på Juholt”). Samtliga stående till höger om Suhonen och hans skyddsling till chef.
Den rosiga vänsterdrömmen besannades inte. Under en mager parentes i Socialdemokraternas historia tilläts Suhonen vara med och forma det politiska budskapet. Mediedrevet och högersossarnas dolkstötar, i Suhonens version av det som hände, satte stopp för fortsättningen. Agitatorn föll och hans talskrivare med honom. Det var då den sistnämnde satte sig ner och skrev en bok.