Frågan är inte om utan när ett drivmedel som gynnats av politiska medel plötsligt blir icke önskvärt och ska fasas ut. Etanol och diesel har tidigare varit under luppen, och mycket tyder på att biogas står näst på tur. Utredningen om utfasning av fossila bränslen föreslår nu ett mål om att endast nya bilar med nollutsläpp ska säljas från 2030, och till den kategorin räknas enbart el- och vätgasbilar.
Biogasbilar som idag belönas med klimatbonus inkluderas alltså inte i de framtidsutsikter som utredaren tagit fram på uppdrag av regeringen. Det betyder visserligen inte att redan existerande biogasfordon måste skrotas på momangen 2030, eftersom det bara gäller nybilsförsäljning, men utredningen betonar ändå att det är viktigt att sända signaler om vilka bilar som hör framtiden till.
Anledningen till att just bilar med nollutsläpp under körning föreslås som önskvärda är till viss del att EU har samma definition. Den avgörande skillnaden är att biogas, som framställs och förbränns i ett slutet kretslopp, trots allt släpper ut koldioxid. Samma EU-definition ligger också bakom regeringens förslag om att inte längre klassa biogasfordon som miljöbilar, vilket skulle hindra statliga myndigheter att upphandla dem. Istället för att protestera mot EU:s vilja att exkludera ett miljövänligt bränsle väljer regeringen alltså att överimplementera direktivet i fråga.
Det finns ett värde i att inte vara beroende av ett eller ett fåtal drivmedel. Därför kan det också vara ett problem att utredningen, på regeringens begäran, föreslagit att fossila drivmedel ska vara helt utfasade 2040. I takt med att färre fordon körs på bensin och diesel blir deras bidrag till utsläppen mindre och så småningom mindre problematiskt.
Inräknat potentialen för exempelvis CCS-teknik, som kan fånga in koldioxid och bidra till negativa utsläpp, finns det ingen anledning att med politiska motiv helt utrota de fossildrivna fordon som eventuellt finns kvar 2040. Tvärtom kan de vara en trygghet om strömmen går.
Biogas riskerar nu att bli nästa bilbränsle som först omhuldas av regeringen, för att sedan fasas ut. Det är en sak att inte inkludera ett visst drivmedel i framtidsplanerna. Det blir en helt annan när samma drivmedel har fått statliga stöd och skattelättnader.
När politiska mål och styrmedel först går i en riktning och därefter åt rakt motsatt håll blir miljöpolitiken mindre pålitlig. Risken är då att allt färre människor och företag lyssnar på de politiska uppmaningar som trots allt skulle göra skillnad.