Det svenska välfärdssystemet har kommit att bli ett Klondike för kriminella, som inte är blyga inför att ta för sig av stora summor pengar. Det är en lukrativ verksamhet. Att åka fast är svårt. Tjänstemännen vid myndigheterna har ofta inte koll på att brottslig verksamhet pågår, eller har tiden och verktygen att utreda ifall de misstänker något.
Skulle man ändå bli påkommen behöver man sällan oroa sig för grava konsekvenser. De allra flesta bidragsbrotten leder inte till åtal och fällande dom. Därtill står det allsköns fifflare relativt fritt att folkbokföra sig på fel adress, ordna med en skenskilsmässa eller förfalska intyg. Allt för att maxa bidragsintäkterna.
De senaste tre åren anmäldes mellan 21 000 och 27 000 bidragsbrott. Mörkertalet lär vara bra större än så. Sammantaget försvinner mellan 8 och 20 miljarder kronor om året rätt ner i fifflarnas fickor (SvD 15/6).
Därför är det välkommet att socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) förra året tillsatte en utredning i syfte att komma åt bidragsfuskarna. Naturligtvis är frågan varför det gjordes först under det sjunde året av det socialdemokratiska maktinnehavet. Som välfärdssystemets starkaste förespråkare torde det ligga i partiets intresse att skattemiljarder inte stjäls.
Nåväl, bättre sent än aldrig.
Ett delbetänkande från utredningen presenterades nu i dagarna. Utredaren Amir Rostami skrädde inte på orden i sin debattartikel (SvD 15/6), där han menar att bidragsfusket är ett angrepp på hela den svenska välfärdsmodellen. Han presenterar även en rad vettiga förslag.
Exempelvis föreslår utredningen att myndigheterna inte längre ska anmäla småskaligt fusk till polisen, utan själva dela ut en straff- eller sanktionsavgift, motsvarande 25 procent av den felaktigt utbetalda summan. Polisen har redan alltför mycket på sitt bord och saknar dessutom ofta rätt kompetens.
Tyngre bidragsbrott ska i stället anmälas till Ekobrottsmyndigheten. Professionella brottslingar är duktiga på att hitta luckor i systemet och jobba utifrån avancerade arrangemang. Detta måste bemötas och utredas av personer som redan sitter på rätt kunskaper om ekobrott.
Redan nu pågår en förstärkning av kontrollmekanismerna. Effektiviteten behöver dock skalas upp rejält. Att en viss summa alltid kommer att läcka ut får vi dessvärre acceptera. Men det finns ingen anledning att tillåta myglet fortgå i den höga grad vi hittills gjort. Låt därför utredningens förslag bli verklighet så snart som möjligt.