Men det var inte avsaknaden av en stor stat som orsakade de problem vi ser i dag, utan orsaken var politisk likgiltighet.
Ropen efter den stora statens återkomst skallar på många politikområden. Det har funnits en etablerad opinion för att grundskolan borde förstatligas, i princip sedan kommunaliseringen genomfördes, och den har blivit allt starkare med åren. Kristdemokraterna vill sedan ett par år att sjukvården ska bli statlig. Partiledaren Ebba Busch anser att regionerna ”är dåliga arbetsgivare som varken är bra för patienter eller personal” (TT, 21/6). Och nu vill alla riksdagspartier att lagerhållning inom krisberedskapen ska vara statens ansvar (SR, 26/6).
Däremot finns ännu ingen enighet kring detaljerna om vem som ska äga, förvalta eller finansiera lagren. Även om det är rimligt att staten tar huvudansvaret för rikets beredskap bör partierna inte utgå ifrån att statlig drift i sig löser problemen.
Det är heller inte uppenbart att statligt ansvar för lagerhållning skulle ha hjälpt under denna kris. Att det på sina håll fanns lager av läkemedel, var tack vare de regioner som hade tagit sitt ansvar.
Statliga lager kan också leda tanken fel gällande vad som ska lagras och hur det bäst organiseras. Det är lätt att föreställa sig enorma bergrum fyllda med konserver, läkemedel och bränsle. Men lagrade varor måste också nå ut till sjukhus, företag och hushåll. Då riskerar enbart centrallager att skapa flaskhalsar. Dessutom blir det dyrt att hålla fasta lager eftersom de måste bytas ut med jämna mellanrum (förhoppningsvis) utan att ha använts.
Det vore både säkrare och billigare att sprida ut lagerhållningen på fredstida verksamheter. Genom att sjukhus, matbutiker, apotek och jordbruk sköter egna omsättningslager som räcker i ett par månader. Även kommuner och regioner bör hålla lager för sin egen verksamhet och befolkning. Statens roll borde vara att samordna och stödja finansiellt.
Vid en långvarig kris räcker det heller inte med lager, utan då måste vi ställa om till en rimlig grad av självförsörjning. Dock finns det i dag inga planer för hur det ska gå till. Vem ska producera vilken mat, vem ska producera biodrivmedel, hur ska vi säkra nödvändiga varor som vi inte kan tillverka själva? Det bör staten återigen organisera.
Statligt beredskapsansvar är nödvändigt. Men för att skapa ett motståndskraftigt och uthålligt samhälle måste beredskapsplanering ske på alla nivåer.