I en enkät har SR Ekot kartlagt (10/8) lagerhållningen av skyddsutrustning, såsom munskydd och visir, hos landets kommuner. Nästan alla kommuner av de 213 som svarade uppger att de har eller delvis har ett tillräckligt lager. Men hur stora lagren är skiljer sig betydligt. Enbart 13 kommuner har utrustning för minst ett halvår medan 48 bara klarar sig i högst en månad.
Skillnaden behöver inte vara problematisk i sig. Poängen med kommunalt självstyre är att politiken, där krisberedskap ingår, ska anpassas efter medborgarnas lokala behov och önskemål. Till exempel kan det i kommuner där många bor på egna gårdar kanske vara lämpligare med större enskilt ansvar för lagerhållning av basvaror än i kommuner där fler bor i tätort.
Problemet är i stället en oförmåga att ta ansvar för den egna kommunens krisberedskap. I Ekot intervjuas till exempel trygghets- och säkerhetschefen i Sigtuna kommun, Thomas Mileborn, där lagren räcker i en månad. ”Efter fyra veckor anser vi att det kommit igång nationellt så att man kan få skyddsutrustning därifrån”, säger han.
Går det verkligen att räkna med en nationell respons på så kort tid? Och vems ansvar är det i så fall om det inte blir som planerat?
Formellt sett gäller fortfarande ansvarsprincipen. Det vill säga att den myndighet som vanligen är ansvarig också är det i en krissituation. Samtliga riksdagspartier sade sig visserligen tidigare i sommar vara överens om att staten bör ta ett huvudansvar för lagerhållning av skyddsutrustning (SR 26/6). Detaljfrågor om ägarskap, förvaltning och finansiering är dock långt ifrån lösta.
Det vore rimligt att staten tar ett större ansvar för rikets beredskap, inklusive lagerhållningen. Exempelvis uppstod en situation under den rådande pandemin där globala läkemedelsföretag bara ville sälja sina varor till stater, vilket skapade problem för Sverige där regionerna hade ansvar för läkemedelsförsörjningen (DN 1/6). Sådant borde kunna undvikas med statligt ansvar.
Däremot är det inte nödvändigtvis lämpligast att driften av lagren sköts av staten. Den är sämre insatt i lokala förhållanden och ett för stort beroende av centrala lager kan skapa flaskhalsar när varorna ska nå fram. Istället vore det säkrare att sprida lagerhållning lokalt.
Oavsett hur ansvarsfördelningen slutligen utformas behövs riktlinjer och statlig granskning. Kommuner måste exempelvis veta hur länge de förväntas klara sig utan statlig hjälp, och invånarna måste veta hur beredskapsläget faktiskt ser ut. Utifrån det kan de sedan rösta för lämpliga åtgärder.