Det här en pessimistisk kolumn trots solen, grönskan och fåglarna utanför mitt fönster. Den handlar om partisystemet i våra parlamentariska demokratier.
Knakningarna har känts länge – den fasta, nordiska socialdemokratin har krympt och fått lämna regeringsmakten, nya partier har relativt snabbt fått fotfäste. Och den här våren har de gamla maktpartierna förlorat kontrollen över EU-parlamentet.
Tydligast är denna förändring i Europas kärnländer: i Tyskland ger opinionsmätningarna nu förstaplatsen till De Gröna medan socialdemokraterna krymper under tio procent. I Frankrike är både den gamla högern och socialisterna praktiskt taget utraderade och ersatta av en ny liberal mitt och en nationalistisk högerfront. Sverige är inte annorlunda, det visade den rekordlånga regeringsbildningen. Där mötte den gamla höger-vänstern den nya radikala nationalpopulismen.
Varför har det blivit så här? Och kommer denna rörliga spelplan att bestå?
Den gamla ordningen vilade i ett klassamhälle av industriaarbetare och tjänstemän/kapitalägare. Utbildning och arbete gav en bestämd social tillhörighet och en ekonomisk position. Så är det inte längre. Många traditionella arbetarjobb kräver kunskap och inskolning och ger bättre lön än tjänstemannaditon. Särskilt tydligt är detta i offentlig sektor där utbildning inte längre ger ekonomisk avkastning som i tidigare generationer – och inte heller den sociala positionen.
Samtidigt har den gamla socialdemokratin gått från klassparti till solidaritet med det välfärdssystem man byggt och med förmånstagarna och ”välfärdsarbetarna”. Den nya medelklassen känner inte samhörighet med högern som idéparti. De är fria företagare, välställda och välutbildade i den konkurrensutsatta sektorn – och de är individualister med ”livsprojekt”. Och nästan alla just nu klimatfokuserade.
Följaktligen sprider sig väljarna över ett större fält, otåliga med de gamla partierna och sugna på något eller någon som är ny och annorlunda. Förr handlade valrörelser i hög grad om att mobilisera sina väljare, nu om att fånga den redan vakna och intresserades uppmärksamhet och behålla den fram till valurnan.
Den trolöse, lättrörde och engagerade väljaren är en verklighet i dagens Europa. Det borde vara goda tider för liberalen som ju har den fria individen som ideal. Visserligen växte den EU-parlamentsgrupp i vilken liberalerna ingår, främst till följd av president Macrons nya parti, men någon skördetid för liberala partier är det knappast.
Här hemma är frågan om partiet Liberalerna överlever. Fyraprocentsgränsen är farligt nära. Partiet har svårt att välja motståndare – är det Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna. Det pågående partiledarskiftet är en fortsättning av vinterns uppvisning av kluven liberalism inför regeringsbildningen.
Det är svårt att vara optimistisk om dess framtid. Liksom om de stora, eller före detta stora, S och M:s. Dagens väljare vill helst ha en stor fråga och en stor lösning och gillar partier som ger dem det. De må gälla invandring och integration, klimat och grön livsföring.
Man vill kunna ta ställning – för eller emot, enkelt och klart utan invändningar och resonemang. Ett gammalt partiliv byggt på ideologier och gruppintressen är just gammalt.