Bankdöden har dragit över Östergötland. Storbankerna lämnar mindre orter. Ödeshög och Boxholm saknar helt bankkontor. I många andra kommuner har antalet kontor minskat kraftigt.
Danske bank lade ner i Mjölby 2020. Samma år lämnade Swedbank Borensberg. Handelsbanken stängde i Åtvidaberg 2021. Och så vidare.
Trenden är nationell. De senaste 15 åren har mer än hälften av alla bankkontor i landet försvunnit, visar en granskning av Dagens Industri. I Östergötland har antalet bankanställda samtidigt minskat med 17 procent.
Hade det inte varit för de fristående sparbankerna – likt Vadstena sparbank, Åtvidabergs sparbank och Kinda-Ydre sparbank – skulle stora delar av Östergötland helt sakna bankkontor. Dessa banker, som har som idé att verka lokalt, är de mindre orternas räddning.
Att Åtvidabergs sparbank nyligen har aviserat planer på ett sammangående med Tjustbygdens sparbank väcker dock en oro om även de fristående sparbankerna med tiden blir större, färre och med tiden mindre lokalt förankrade.
Visserligen framstår motivet för sammanslagningen som lovvärd. Ambitionen är att rusta banken i Åtvidaberg för framtiden. Att inte stänga några kontor.
Men alla centraliseringar börjar med goda intentioner. Storbankernas nedläggningar på mindre orter sägs alltid drivna av omtanke om kunderna.
Förändringen kan samtidigt framstå som ödesbestämd. Vem behöver små banker eller bankkontor i det kontantlösa samhället? De flesta bankärenden görs enklare i appen eller internetbanken än över disk.
Det finns dock sådant som sköts bäst på ett lokalt kontor. Och det är ärenden som förutsätter ett större mått av lokalkännedom.
Med kontoren försvinner bankanställda från orten, och därmed den oskrivna kunskapen om det lokala.
För det finns sådant som inte kan fångas upp i bankernas standardiserade låneansökningar eller i samtal med en nationell kundtjänst. Det kan vara att Anna, vars familj har brukat samma gård i fem generationer, är en lantbrukare att satsa på även om hennes kalkyl är ansträngd. Eller att snickaren Emil som har ansökt om ett första litet lån är värd att ta ett samtal med, trots att affären inte går att räkna hem ekonomiskt för banken.
Med den lokala banken försvinner alltså en av de viktigaste delarna i det lokala ekosystemet för företag – den del som ska injicera livgivande kapital i sunda affärer.
Stängs bankkontoren kan en kedjereaktion starta i en mindre kommun. När möjligheterna till kredit försämras tappar en del företag i konkurrenskraft. Det får i sin tur negativ påverkan på andra företag på orten. Och sakta försämras näringslivsklimatet i kommunen, och det ser ut som om det vore en naturkraft.
Andreas Stephan, professor i nationalekonomi på Linnéuniversitetet, är i Dagens Industri kritisk till storbankerna:
”Det är tydligt att bankerna gör en medveten avvägning där de vet att det är kostnadskrävande att sätta sig in i små företag och lokala förhållanden. Med digital teknik hoppas de kunna behålla en del kunder. Bankerna vet också att lån till företag i större städer ger bättre avkastning vilket de sannolikt också väger in i sina kalkyler.”
Det Andreas Stephan är inne på är den andra sidan av utvecklingen. För storbankerna lägger inte ner överallt. I Stockholm växer verksamheten kraftigt. Hela 62 procent av alla bankanställda i landet finns nu i huvudstaden.
Förändringen känner vi igen. Vurmen för stordriftsfördelar och centraliseringar är stark i Sverige. Att Sverige är ett av världens mest kontantlösa länder lär inom banksektorn än mer driva på utvecklingen.
När mötet med banken digitaliseras är också möjligheterna till centraliseringar stora. Den naturliga kraft som verkar finnas i alla organisationer att stärka centrum på bekostnad av periferin kan få fullt utlopp i det digitala skiftet. En kundtjänst kan sitta var som helst. Granskningen av digitala låneansökningar kan göras oberoende av plats.
Kontrasten till hur många banker förr resonerade kunde inte vara större. Det var inte länge sedan det sågs som avgörande att ha en lokal närvaro och kunskap.
Av storbankerna var det Handelsbanken som allra längst höll fast vid den gamla strategin att du bara ska göra affärer med verksamheter som du kan se från det lokala kyrktornet. Den så kallade kyrktornsprincipen bygger på att det är lättare att ha kännedom om personer i närområdet än långt borta. Och det här är särskilt viktigt vid kreditgivning.
I klarspråk: Det är troligare att du blir blåst av en främling än Anna från trakten, som vill fortsätta bruka familjegården.
I dag verkar dock storbankerna ha övergett kyrktornet. Lyckligtvis finns på en del håll de fristående sparbankerna kvar.
Det framstår även alltmer som om det vilar på de fristående sparbankerna att säkerställa den lokala banknärvaron på mindre orter – och därmed att lokala företag ges rimliga chanser att låna för att utveckla sina verksamheter.
Samtidigt finns det inte fristående sparbanker på alla orter. Det gör en del kommuner fattigare, och fattigare.
Kanske är det som behövs en ny våg av sparbanksetableringar i landet. I alla kommuner bör det finnas en bank, som förstår sig på vad som händer runt kyrktornet.
Att Åtvidabergs sparbank vill gå samman med Tjustbygdens sparbank bör inte inspirera Vadstena och Kinda-Ydre att gå samma väg. Östergötland behöver fler fristående sparbanker. Inte färre.