En stor del av bristen finns bland yrken till vilka det tar relativt kort tid att utbilda sig, som undersköterskor, kockar, maskinförare och personliga assistenter. Det finns också hög efterfrågan på många yrken med medellång utbildningstid som lärare, förskolelärare, sjuksköterskor och hantverksyrken. Trots att bristerna är kända och lönerna är på väg upp ser vi fortfarande ingen ände på till exempel sjuksköterskebristen.
Nationalekonomen Magnus Henreksson kopplar i tidskriften Axess ihop svårigheterna att rekrytera till praktiska yrken med det ensidiga fokus på akademiska utbildningar som präglat politiken. Det handlar om de ständiga satsningarna på att bygga ut högskolan, men också om retoriken som alltid sätter det akademiska som måttstock.
Människor väljer inte bara yrke baserat på jobbmöjligheter. Saker som status och anseende spelar också roll. Om politikerna hela tiden talar om vikten av högskolestudier får det konsekvenser för hur unga människor väljer utbildning. Den som skulle vilja arbeta i ett traditionellt praktiskt yrke blir kanske rädd att ses som en förlorare. Det får sedan inlåsande konsekvenser eftersom det är svårt och kostsamt att byta yrkesbana när man har hunnit bilda familj, och kanske redan dras med studieskulder.
Många trodde att pandemin skulle medföra ett skifte i hur vi ser på olika jobb. Med ens blev det ju uppenbart hur viktiga sjuksköterskor är, eller vilka konsekvenser det kan få om personalen inom äldreomsorgen inte har god utbildning, eller att det finns lastbilschaufförer som kör ut livsmedel till butikerna.
Pandemin har hittills inte lett till någon förändrad värdering av jobben. Tvärtom har skillnaden mellan privilegierade, akademiska jobb och mer utsatta praktiska jobb fått ytterligare ett uttryck i vilka som kunde jobba hemifrån och vilka som var tvungna att utsätta sig för risken att gå till jobbet.Vissa yrkeskategorier som redan före pandemin var missnöjda med sina villkor är nu dessutom sönderkörda av den extra press som pandemin innebar.
Det är bra att regeringen satsar på att utveckla yrkeshögskolan. Men politiken måste också ändra sin retorik och sluta att tala som om målet alltid vore den personliga klassresan. I stället behövs en renässans för de som sköter de vardagliga jobben. Såväl deras del av den ekonomiska kakan som deras status i samhället måste få växa.