Nu börjar det röra sig på allvar i friskolefrågan. I förra veckan presenterade regeringen förslag på avskaffande av köer till populära friskolor. Syftet sägs vara att motverka segregation och stärka likvärdigheten. Friskolorna ska i stället använda sig av kriterier som syskonförtur och geografiskt baserat urval. Skolhuvudmän ska även aktivt verka för ”en allsidig social sammansättning av elever” på sina skolor.
Det sista fick högern att gå i taket. ”Förfärligt”, rasade Lars Hjälmered (M), utbildningspolitisk talesperson, och påstår att regeringen vill sortera barn utifrån etnicitet (Expressen 17/2). KD, L och SD håller med.
Att barn inte ska användas som integrationsverktyg är ett argument som ofta hörs från borgerligt håll. Men till saken hör att skolan alltid utnyttjats till att jämna ut klyftor – och ofta har det tjänat samhället väl.
Redan i slutet på 1800-talet argumenterade den liberale statsmannen, folkskolläraren och Östgötasonen Fridtjuv Berg för en jämlik skola. I ”Folkskolan såsom bottenskola” (1883) förespråkar han ett sammanhållet skolsystem och en gemensam skola för alla samhällsklasser. Det var en reaktion på parallellskolesystemet, som uppkom i Sverige 1842 i samband med införandet av den obligatoriska folkskolan.
Folkskolan var avgörande för Sveriges resa från ett perifert analfabeternas land till en modern kunskapsnation. Den hade även sina problem, i och med att den cementerade klasskillnaderna.
Skolsystemet kom sedan att utvecklas i en mer jämlik riktning. 1962 infördes den nioåriga grundskolan och Bergs dröm besannades.
Till och med de brittiska elitinternaten fattar det. Stipendieelever från enklare bakgrund har en särskild ställning på anrika Eton, som kan stoltsera med tjugo premiärministrar som alumni. Eton grundades för övrigt som en välgörenhetsskola, med syfte att ge fattiga pojkar en bättre framtid.
Samma tankegångar finns på Gordonstoun, som skolat de tre senaste generationerna av den brittiska kungafamiljen. Skolan har som mål att minst en tredjedel av elevunderlaget ska bestå av barn som kommer från ”svåra” familjeförhållanden. Grundaren Kurt Hahns motto var ”samhället får den typ av elit som det fostrar”.
Kontentan, då som nu, är att möjligheten till högkvalitativ utbildning lyfter människan ur fattigdom och armod.
Sverige lider av en skolsegregation som blivit allt djupare de senaste tjugo åren. Den göder utsatthet, kriminalitet och hotar vårt välstånd. Alla drabbas, oavsett var i samhället man befinner sig. Att problemet inte kan sopas under mattan är ett faktum. Likväl är det ett faktum att en allsidig social sammansättning av elever skulle de facto få etniska inslag – eftersom den nya ”underklassen” är etnifierad.
Det i sig behöver inte vara ett problem. Förmodligen skulle många svenska barn må bra av att bekanta sig med andra kulturer. Invandrarbarn skulle i sin tur få den nödvändiga exponeringen för majoritetskulturen. Däremot kan ett sådant projekt inte genomföras med hjälp av förhastade experiment som lottning och kvotering, utan sammansmältningen måste ske gradvis övertid.
Men det räcker inte med att skapa heterogena klassammansättningar. Krafttag behövs från alla håll. Vi behöver lämna den så kallade flumskolan därhän, till förmån för traditionella bildningsideal, tydliga kunskapskrav och välbeprövade lärometoder. Vi behöver uppvärdera lärarrollen och skapa en arbetsplats som de yrkesverksamma inte flyr ifrån eller skapar utbrändhet. Vi behöver åter värdesätta disciplin, studiero och ansträngning.
Det är ett allomfattande projekt som kommer ta decennier och är alldeles för komplext för att reduceras till billiga populistiska poäng.
Än är inte det sista ordet sagt i friskoledebatten. Men såväl vänstern som högern skulle gynnas av mer nyanserade argument. Samhället är inte uppdelat i ”kapitalistiska utsugare” och ”mångkultursvurmare”.