Att fastställa att enskilda människor har rättigheter och skydda dessa rättigheter, är en av vår tids största framgångar. I detta arbete har Amnesty gått i fronten, bildat opinion och varit en ständig nagel i ögat på regimer som inte bryr sig om den enskilda människans värde. Men under de senaste decennierna har Amnesty gått från att vara en smal och spetsig organisation som arbetar mot utomrättsliga avrättningar, tortyr och brott mot mänskligheten till att bli alltmer diffus, med politiska ställningstaganden kring rätten till arbete och bostad, liksom hållbarhet och klimat.
Till detta kan läggas enskilda snedsteg, där det senaste utgörs av rapporten där Amnesty menar att Ukraina äventyrar civila och bryter mot krigets lagar när deras försvarsstyrkor verkar i befolkade områden och etablerar baser i de samhällen de försöker försvara. Rapporten har med rätta fått hård kritik för att inte skilja på ansvar hos offer och förövare och för att vara blind för krigets realiteter.
Det är inte så lite sorgligt att betrakta hur organisationen på detta sätt gått vilse, från att vara en av vår tids viktigaste till att bli en driftkucku som går Putinregimens ärenden.
Det går dock att förstå Amnestys snedsteg i ett bredare perspektiv. Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, pekar på en utbredd ”konventionsfetischism” - en formalistisk syn på krigets lagar - som döljer angriparens moraliska ursprungsansvar (SvD 7/8).
Men det finns ytterligare en viktig förklaring. Nämligen att det olagliga angreppskriget väger lättare än krigets lagar, såväl juridiskt som i människors medvetande.
Trots mångåriga förhandlingar i frågan så saknas det fortfarande en rättsinstans med fullt mandat att döma för aggressionsbrottet. Detta eftersom endast ett fyrtiotal länder, däribland Sverige, undertecknat regelverket för denna relativt nya brottsrubricering hos den internationella brottmålsdomstolen.
Det finns också något kokett över dagens syn på krigets lagar. Som om vi tror att krigets lagar gör krig mänskliga. Att vara överslätande mot olagliga angreppskrig och sedan lägga vikt vid brott mot krigets lagar, utgör ett falskt patos, vars främsta syfte synes vara att upprätthålla vår känsla av civilitet.
Större tonvikt, såväl juridiskt som opinionsmässigt, behöver läggas på det som utgör angreppsbrott, och inte bara på krigets lagar när kriget väl är ett faktum. Här finns mycket mer att göra för den som vill engagera sig i en bättre värld med mindre våld. Vare sig man tillhör Amnesty eller ej.