Systemets omfattning kan kritiseras rent principiellt och dessutom vet vi att i praktiken får man inte alltid valuta för pengarna. Men nu har Sverige inrättat välfärdsstaten som samhällssystem och som medborgare vill man önska att de grundläggande premisserna efterlevs. En av dessa är garantin om att förmånerna ska finnas tillgängliga för alla – oavsett livsstil, identitet eller åsikter.
Det är därför obehagligt när bemärkta profiler som Jan Guillou och Alex Schulman hävdar i Aftonbladet, respektive Dagens Nyheter, att vaccinmotståndare ska nekas covidvård och bekosta sina egna begravningar. Debattörerna håller inte igen. Schulman menar att han har svårt att känna empati för vaccinmotståndare eftersom de känns så avlägsna (DN 20/12). Och Guillou tycker att de ska portas från krogar och idrottsevenemang (AB 19/12).
Så kan man förstås känna. De flesta har vid det här laget tröttnat på konspirationsteorier om mikrochip, giftinjektioner och statsepidemiolog Anders Tegnell som vår tids store nazistmördarsatanist. Men det är en sak att ilsket vräka ur sig känsloargument vid middagsbordet. Att hävda att en viss samhällsgrupp inte ska få ta del av den allmänna sjukvården, i landets största tidningar, är något helt annat.
Till att börja med har de som vaccinvägrar redan betalat för sina vård- och begravningskostnader – via skattsedeln. Att det från statligt håll, eftersom det skulle bli upp till staten att bestämma, skulle vara befogat att inskränka medborgarnas rätt till sjukvård är en befängd tanke. Plötsligt gäller inte välfärdsstatens förmåner för alla, trots att de drabbade både är svenska medborgare och betalar skatt.
Nu lyssnar statsminister Magdalena Andersson (S) förhoppningsvis inte på Alex Schulman. Men att agitera och piska upp stämningen med hätska känsloargument går tvärtemot allt man ska göra i kristider. Särskilt inte om man är en samhällsdebattör med en avsevärd följarskara. Idén om godtyckligt tummande på våra viktigaste principer får aldrig normaliseras.
Vaccinmotståndarna bidrar till vår gemensamma välfärd som alla andra. Framför allt är de människor. Låter vi känslorna trumfa gemensamma samhällsprinciper i frågan om vem som har rätt till sjukvård, riskerar vi att hamna i en farlig situation. Även de vi avskyr mest har rätt till ett värdigt liv – och död.