Lev och låt leva. Eller? När Socialdemokraterna tar tillbaka ”kontrollen” över välfärden tycks ingen fristående aktör gå säker. Allra minst ifall denne råkar ha en annan andlig uppfattning än den som för närvarande är den konventionella ute i samhället.
I påskkravallernas medieskugga la regeringen fram ett förslag om att inga tillstånd ska utfärdas för nya konfessionella skolor från och med 2024. Dessutom ska inte befintliga skolor få kunna utöka sin verksamhet.
Skolminister Lina Axelsson Kihlblom (S) vill se till att ”alla skolor i Sverige är bra skolor, med fokus på kunskap och lärande och inte religiös påverkan” (Skolvärlden 4/2). Det är ett tröttsamt känsloresonemang, eftersom konfessionella friskolor följer den svenska läroplanen som alla andra. Skillnaden ligger i inslagen utanför lektionstid, som psalmsång eller anpassad skolmat.
I Sverige kan nyetablerade skolor välja mellan tre inriktningar: allmän, konfessionell och Waldorf. Den sistnämnda grundar sin pedagogik på en så kallad antroposofisk människosyn. Waldorfskolorna verkar dock S för närvarande inte vilja röra. Och sekularismen, som präglar den allmänna inriktningen, är inte en naturlag. Snarare är den en idéstruktur kring vilken vi organiserar samhället bland många.
Vidare är andelen berörda elever försvinnande liten. I Sverige finns omkring 7000 grund- och gymnasieskolor, men knappt 70 konfessionella friskolor. Det vill säga mindre än en procent av elevunderlaget.
Ute i Europa ser det helt annorlunda ut. I Danmark är andelen grundskoleelever i religiös friskola 25 procent, i Belgien drygt 55 procent och i Nederländerna hela 75 procent. Ändå är det knappast de länder man förknippar med religiös bakåtsträvan och trångsynthet.
Ett etableringsstopp vore inget annat än ren och skär populism. Det är dessutom en bekväm reform för S. Partiet kan stoltsera med att de sätter ner foten mot segregation och så kallad religiös indoktrinering, och därmed vinna gunst hos det egna laget. Dessutom skulle nog inte många märka ifall dessa skolor försvann, eftersom de är så pass få.
För de drabbade eleverna innebär det däremot att de förlorar en fristad där de kan få vara trygga i sin andliga identitet. Enligt Sveriges kristna råd har antalet diskrimineringar på religiös grund ökat på senare år. Omkring hälften av landets kristna elever har utsatts för kränkande behandling på grund av sin tro – både av elever och lärare. Varför förtjänar inte de en säker punkt i tillvaron?
Alla passar inte in i den fyrkantiga, betonggrå funkisramen. Allt annat vore heller inte önskvärt i ett samhälle som bejakar mångfald och pluralism.