Öppna Moderaters, partiets HBTQ-förbund, kampanj för att normalisera surrogatmödraskap intensifieras. Det var ord och inga visor när förbundet, tillsammans med HBT-liberaler, tidigare i veckan gick så långt som att anklaga Socialdemokraterna för homofobi (Expressen 6/2). Detta på grund av en S-motion som yrkar på att förbjuda surrogatförmedlingar som marknadsför sina tjänster i Sverige.
Problematiken med kommersiellt surrogatmödraskap är känd. Desto svårare är det med altruistisk, det vill säga att kvinnan ställer upp utan att betalning involveras. I det fallet behandlas ju inte barnet och kvinnokroppen direkt som en handelsvara. Det är också denna variant som Öppna Moderater driver på för att legalisera.
Den liberala reflexen är att dra Kvinnan har rätt till sin egen kropp-argumentet. Och så är det ju, ovillkorligen. Hennes sista ord är de som alltid måste gälla. Problemet är bara att det fria valet är i verkligheten en komplex historia.
Påtryckningar och maktunderläge är tyvärr något att räkna med, vilket en statlig utredning tidigare visat (SOU 2016:11). Samma utredning fastställde också att det finns många kunskapsluckor om barnets mående i en sådan situation. Det är en faktor som aldrig får räknas bort. Barnet anknyter till modern redan i hennes mage. Att skiljas från henne i samband med födelsen kan därmed innebära ett trauma.
”Det är ju inte mitt barn” sa Petra Douhane, Öppna Moderaters vice förbundsordförande, när hon fick frågan om det skulle kunna uppstå en situation där hon ångrade sig och ville behålla barnet (DN 2/8-22). Men det är Douhanes barn. Hon har fött det. Det biologiska bandets existens är odiskutabelt, även om hon avsagt sig äganderätten till den lilla.
I dag föds fler barn via surrogatarrangemang än adopteras från ett annat land. Det är talande för vår tid. I stället för att ta hand om de barn som saknar familj och ett kärleksfullt hem vill man prompt ha ett eget – till varje pris. Visst är ofrivillig barnlöshet en stor sorg. Men kanske måste vissa lotter i livet accepteras. Barn är ingen rättighet, än mindre ett medel för självförverkligande.
Det är ett plus om legalisering av altruistiskt surrogatmödraskap hindrar välbärgade svenska par från att hyra kvinnors livmödrar i låg- och medelinkomstländer. Men frågan är om det är värt normaliseringen av ett synsätt på barn som något som bara kan bytas mellan händer hursomhelst.
Att motsätta sig en sådan utveckling är inte homofobi. Det är att betrakta barnet som en individ. Oavsett vad Öppna Moderater vill få oss att tro.