När Per Molander, ordförande i Jämlikhetskommissionen, var gäst i Ekots lördagsintervju (4/1) framhöll han bekymrat: ”Vi har nu levt under ett antal decennier med en skola som har deklinerat i kvalitet, och att först få stopp på det och sedan räta upp det, är en operation på flera decennier”.
Jämlikhetskommissionen är tillsatt av regeringen med uppdrag att utarbeta förslag på hur klyftorna långsiktigt ska minska i Sverige. Att Molander nämner skolan är i det sammanhanget givet. Den samhälleliga institutionen för kunskap, bildning och fostran är det enskilt skarpaste jämlikhetsinstrument som uppfunnits av människohand.
På listan av ideologiskt motiverade dumheter som skett i Sverige måste raserandet av vårt utbildningsväsende ligga i det absoluta toppskiktet bland andra välkänt destruktiva tokerier som löntagarfonder, hyresreglering och bortbantat försvar. De högbetalda yrkespolitiker vilka numera är valda att styra den offentliga apparaten åt medborgarnas räkning borde därför, kan man tycka, fokusera stenhårt på den nödvändiga operation som Per Molander talar om.
Men vad gör regeringen och dess samverkande januaripartier? Låter sig distraheras av Socialdemokraternas och Liberalernas envist demonstrerade fördomsfulla avsky mot konfessionella friskolor! Att frågan kokar ner till just fördomar och illa dold religionsfientlighet kan utläsas av de slutsatser som regeringsutredaren Lars Arrhenius presenterade under onsdagen.
Han kan själv inte efter sina granskningsmödor ”peka ut några generella problem på skolor med konfessionell inriktning av den digniteten att dessa ensamma kan utgöra ett sådant angeläget eller trängande allmänintresse som kan motivera ett etableringsstopp”.
Men det struntar utbildningsminister Anna Ekström i. Hon är ändå fast besluten att strypa dessa friskolors framtid genom att få en förbudslag mot nyetablering på plats, i enlighet med vad S, MP, C och L kommit överens om i januariavtalet. Att utredare Arrhenius höjer ett varande finger för att ett sådant förbud är svårt att förena med grundläggande mänskliga rättigheter som Europakonventionen, religions- och näringsfriheten, tar uppenbarligen Ekström och hennes allierade lätt på.
Det är sakligt obegripligt varför regering och riksdag ska slösa tid, kraft och ytterligare av allmänhetens hårt prövade förtroende på denna fråga. Existensen av konfessionella friskolor är i sig ett konstaterat icke-problem. Skärp hellre kontrollen av dem (samt alla övriga skolor) och ägna den politiska energin åt de reella bekymmer som plågar det svenska utbildningssystemet.