Den 22 januari möttes vi av nyheten att förintelseöverlevaren och föreläsaren Emerich Roth gått ur tiden. Roth, som föddes 1924 i dåvarande Tjeckoslovakien, tillbringade fem år i fem olika koncentrationsläger. Nästan hela hans familj mördades, men Roth överlevde mot alla odds. 1950 tog han sig till Sverige.
Sina upplevelser höll han för sig själv fram tills 1992, då han bevittnade en nazistdemonstration mitt i centrala Stockholm. Det fick honom att slutligen bryta tystnaden.
Roth hann besöka många svenska skolor under sin livstid. Hundratusentals elever har fått ta del av hans berättelser om att överleva i ett koncentrationsläger, vikten av att stå upp mot politisk extremism och att se människan i all sin värdighet.
Vi är många som minns den föreläsningen. I synnerhet i dag, på Förintelsens minnesdag.
I dag är några hundra överlevare i Sverige fortfarande i livet, men antalet sjunker. Många gick bort i sviterna av pandemin. Vi närmar oss en tid då det inte längre kommer finnas ögonvittnen till ett av historiens största brott mot mänskligheten.
När det inte längre finns någon som kan ge Förintelsens fasor ett mänskligt ansikte finns risken för mytbildning. Att berättelserna blir så pass abstrakta att de uppfattas som sägner från en svunnen tid, snarare än verkliga händelser som dessutom kan upprepas.
Förintelsen innebar gaskammare och brännugnar. Men den var mycket mer än så. För den som på allvar vill förstå samhällsprocesserna som kulminerade i utrotningsläger, räcker det inte med ett skolbesök i Auschwitz. Svenskt utbildningsväsende har den avgörande uppgiften att förmedla förståelse kring de politiska och ekonomiska mekanismerna bakom nazismens framfart, från 1870-talets Tyskland och framåt.
Media och politikerklassen har ett särskilt ansvar att förstå allt detta, men också för att verka och agera i förebyggande syfte. I detta ingår att ständigt översätta dåtidens lärdomar till nutidens kontext.
När Islamiska statens anhängare brände människor levande och tog barn som sexslavar, var vi i Sverige upptagna med att debattera huruvida ”IS-resenär” var ett rimligt uttryck. Detta i stället för att hindra våra egna medborgare från att ansluta sig till kalifatet.
Och den som köper gymnastikskor tillverkade av muslimska koncentrationslägerfångar i kinesiska Xinjiang får aldrig med bestämdhet hävda att han lärt av historien.
Vi har en plikt att föra överlevarnas berättelser vidare, i syfte att förhindra nya tragedier. I den uppgiften ingår att hålla historien, i all dess komplexitet, levande. Utan bagatellisering och klyschbingo, men med sikte på framtiden.